Aftonbladet – 15 november 1860, sida 1

den ifrån sig eller undanskjuta densamma, så att den ej tränger sig emellan dem och det lif af verksamhet, som tillhör deras fack. Öppen och liflig, var Tage sjöman till själ och hjerta, ehuru hans förstånd saknade denna praktiska duglighet, som är ovilkorligt nödvändig. Lägg härtill att han var halstarrigt envis och endast med ansträngning kunde fördraga den tygel, som disciplinen pålägger, så finner man att han å andra sidan ej var skapad för den militära banan. Han hade likväl valt den af fri vilja, emedan han tyckte att den rätta friheten borde bo på hafvet. Det skulle fordrats år och mycken ansträngning innan Tage kunde förlika sig med att all fribet utan begränsning är ett oting, hvarefter ej den kloke eller förnuftige bör sträfva. Aberney hade med glädje sett Tage afresa till Carlskrona, emedan han förutsåg att han der skulle kastas in i en verkningskrets, som ej lemnade honom tid till grubbel. Sedan han: afrest, skref Aberney till Lothard det ofvan meddelade brefvet och afvaktade ej utan otålighet svaret derpå. Några veckor förflöto sålunda, då han en dag inhändigade följande skrifvelse. Herr professor! Jag har emottagit ert bref och vet sannerligen ej hvad ni hänsyftar på. Följaktligen kan jag ej besvara det, men om ett par eller högst tre veckor skall jag personligen infinna mig hos er i Stockholm för att afgifva och affordra er en förklaring. LTothard Canitz. Tre eler fyra veckor förflöto utan att Aberney hörde något vidare af Lothard. Professorn började redan anse hela brefvet såsom en fint att vinna tid, samt fattade slutligen den fasta föresatsen att genom ryska ambassadören söka skaffa sig rågra upplysningar om Skuldfrids öde, då moster Sara en dag, belt dödsblek, kom inspringande till sin systerson i hans arbetsrum, stammande med osäker röst: Vietor, baron Canitz är derute i salen och önskar tala med dig.n