Aftonbladet – 14 november 1860, sida 2

Skuldfrid så ifrån allt ondt, som min djupa vördnad för henne gör det! En skurk kan ni kalla mig den dag då något svekfullt eller trolöst insmyger sig i mitt uppförande emot bsnne eller någon annan. Sådana voro edra ord. Jag trodde ej på dem, emedan jag aldrig tror på en Canitz. Ert uppförande har gifvit mig rätt. Ni ären skurk, ty ni har svekfullt lockat den oskyldiga flickan i förderfvet, kommit henne att glömma sina vänner och trampa på sin heder. Ni skall kanske fråga, med hvad rätt jag inblandar mig i hennes görande och låtande, Med den rätt jag såsom nära slägtinge och bennes fars broder eger. Ni torde derföre ofördröjligen upplysa mig om min brorsdotters öde och hvilken lott ni ämnar henne; i annat fall skall jag, genom ryska ministern härstädes, låta saken komma fram till högre ort, och ni kan lätt inse hurudana följderna skulle blifva af ett sådant förfarande å min sida. Victor Aberney.n Om man gifvit Lothard ett slag i ansigtet, om taket nedstörtat öfver bans hufvud, skulle det icke kunnat framkalla den känsla af bestörtning, som nu beherrskade honom. Skuldfrid hade således ej begifvit sig till Sverge. Hon hade ej flytt till dessa sina vänner och anförvandter. Hvart hade hon då tagit vägen? Hvar vistades hon? Det var ett kaos af frågor och gissningar, hvarur Lothard förgäfves sökte en ledtråd. — Sedan han fåfängt bjudit till att finna någon förklaring, som i någon ringa mån kunde lugna det uppfor i hans inre, som läsniogen af Aberneys oref framkallade, sträckte han ut handen efter det från Finland. Kanske skulle detta gifva honom en ljusstråle midt i det mörker, hvaraf han omgafs. Det var en blandning af jublande fröjd och förtviflan i de känslor, som uppfyllde Lothards bröst: glädje vid tanken att Skuldfrid flytt äfven undan dessa hans