Aftonbladet – 14 november 1860, sida 2

en ett annat. Den är tillika en afskeds-: onsert. Hr Berwald har nemligen i dessa l: agar, till följd af försvagad synförmåga, ett sig nödsakad att efter närmare 46 äårsj jenstgöring taga afsked från hofkapellet, er han så länge intagit en af de förnämsta latserna: Till följd af särskild kunglig tillåtelse lemnar hr B. sin befattning redan före pelårets sut. Hänvisande till det särdeles ika och intressanta programmet, omnämna i endast, att hr B. för sin konsert erhållit iträde af fru Michaeli, hr Dahlqvist, lyriska cenens förnämsta artister samt kongl. hofapellet. — Å Upsala kyrkogård restes hösten 1859 n minnesvård af buggen granit öfver Atteroms stoft. Kostnadsbeloppet, som insamlales af den hädangångnes talrika lärjungar och änner, uppgick till 922 rdr bko, och äro umera subskriptionslistorna och de qvitterade äkningarne tillgängliga för granskning i hrr Samson Wallins bokhandel (P. T.) — Arfvingarne efter aflidne baron Patrik Alströmer hafva till fruntimmersföreningen i Alingsås skänkt 500 rdr rmt, för att anvönlas till det välgörande ändamål, för hvilket lenna förening blifvit stiftad. — På samma gång som lord Dundonald, hvars död vi i går omtalade, har England förlorat en annan af sina gamla sjöhjeltar, den från -sednaste kriget i Östersjön välbekante amiralen sir Charles Napier. Den gamle amiralen har, efter hvad de med gårdagens post ankomna tidningarne berätta, den 6:te lagt sina ögon tillhopa på sin egendora Merchistoun-Hall i Hampshire, vid nära 75 års ålder. De Stockholmsboar, som besökte engelska flottan under den tid den låg vid Elfsnabben på våren 1854, minnas säkert från!besöket ombord på Duke of Wellington den lilla trinda och rörliga gubben med det fryntliga utseendet at en välbehållen landtjunkare. De förväntningar man då allmänt gjorde sig af honom uppfyllde han dock ej. De engelska kanonerna fingo under hans kommando hvarken försöka sig mot Sveaborg eller Cronsiadt. Han ryggade tillbaka för det stora ansvaret. Gamla Charleys bästa til låg då redan flera decennier bakom honom. Men denna hans glansperiod hade varit tillräckligt lysande. Tillhörande en yngre gren af den berömda skottska familjen Napier, ingick han redan vid 13 års ålder i sjötjensten och var med i flera af drabbningarne under det stora kriget mellan hans fädernesland och Frankrike. Sin kaptensfullmakt fick han 1809, sedan han bistått sir A. Cochrane vid en af dennes mest djerfva bragder. Till lands stridde han vid Busaco och Torres Vedras under Wellington. Vid försvaret af ön Ponza 1812 visade han isynnerhet prof på denna blandning af kallblodighet och djerfhet som gjort honom så populär bland sjömännen. Bekanta äro de tjenster han 1829 gjorde den konstitutionella saken i Portugal, isynnerhet genom den seger han vann vid Cap Vincent öfver den migue litiska flottan. Året 1840 såg honom på syriska kusten bombardera Jean dAcre och genom sitt energiska uppträdande tvinga Mebemet Ali till fred med England. Äfven i parlamentet, der han under de sednaste åren representerade en af Londons förstäder var han rastlöst verksam. Isynnerhet försummade han aldrig något tillfälle att framhålla bristerna inom sjöförvaltningen, och amiralitetet var esomoftast föremål för de mest bittra filippiker från den gamle tjurhufvade amiralens sida. Han skonade i detta fall ej ens sina vänner whigarne. Han hade dock den tillfredsställelsen att, innan han lade sina ögon tillhopa, se flera af sina yrkanden antagna af regeringen och Englands flotta återlyftad till den öfvermakt den haft i Rodneys och Nalenrie da ma,