Aftonbladet – 14 november 1860, sida 1

ej nu en skymt, då doktorn på kallelse. infann sig för att, bistå honom, och när Lothard afreste från Kronobro hade han visat sig fullkomligt lugn och till afsked räckt doktorn banden med de orden: Farväl, doktor, kanske mötas våra vägar aldrig mera. Skulle likväl sådant mot förmodan inträffa, kan ni åtminstone vara förvissad om att det i går var sista gången ni lyckades drifva upp mina sinnesrörelser till en sådan höjd, att ej mitt förnuft och min vilja kunde tygla dem. Ni skall bjuda till att glömma utbrottet af min vrede, liksom jag skall. söka förgäta orsaken, som framkallade den., Några minuter derefter befann sig Wagner ensam på Kronobro, ensam med sina sönderslitna intrigtrådar, hvilkas sammanknytande ånyo kräfde både tid, eftertanka och ihärdigbet. Doktorn var likväl icke den, söm förblef overksam derföre att han led ett nederlag i sina sträfvanden. Nej, misslyckades han ock tio gånger, skulle han Ikväl börja ånyo den elfte och förr eller sednare komma till det mål ban ästundade. Vi kunna nu lemna honom tillsvidare åt, sitt öde, vissa om att längre fram återfinna honom. Lothard begat sig till Petersburg. Det skeppsbrott, sor? hans skönaste förhoppningar hade lidit, och. den våldsamma smärta, som dera? uppstod, hade under loppet af några veckor framkallat en fullkomlig obenägenhet och motvilja för all verksamhet, Instängd i sitt hotell, tillbringade han dagarna med att antingen, gå af och an på golfyvet, som det tycktes försänkt i djupt grubbel, eller ock liggande på en soffa, och stirrande i taket. Under dessa, veckor genomgick Lothard hela sitt förflutna lif, de öfverilningar, de utsväfningar och det öfvermod, som utmärkt hans ynglingaår; derefter kom den brinnande en