Aftonbladet – 13 november 1860, sida 3

landet. Nationalbeväpningen. Krigsmaktens ordnande utgör ett af den moderna statskonstens vigtigaste och svåraste problemer. Utom sin omedelbara betydelse för upprättbållandet af statens sjelfständigbet och oberoende har detta problem äfven en finansiel och ekonomisk sida genom den stora roll krigsmaktens underhåll spelar i statsbudgeten. Men icke nog dermed, den sammanbänger äfven på det närmaste med det inre politiska statsskickets säkerhet och bestånd. Statens yttre försvar fordrar nemligen att folket uppställer en stark krigsmakt; men en krigsmakt nog stark att afvärja utländskt förtryck, är äfveh nog stark att kufva det folk .sjelft som up ställt den till sitt beskydd. Krigsmakten kah derföre lätt, ifall icke några starka motiv afhålla den dorifrån, blifva ett medel:tilkfo kets förtryck genom dess. egen regering. Historien bevisar detta mer vän: väl. Seda de många små feodala samhällena i slutet medeltiden koncentrerat sig till större statei. begynte dessa att bekriga hvarandra. Dett gjorde uppställandet af större armåer till eh nödvändirhet för de skilda makterna, för alt skydda sig mot hvarandras ingrepp. Meh dessa armåer blefvo öfverallt ett medel i regenternas hähder att införa en enväldig styrelseform. . Den. nya tiden begynner med de i slutet af medeltiden bildadestora staternas öfvergång till absoluta: monarkier. Endast Ergland och Skandinaviens riken, hvilka genom att insulära läge skyddades från öfverfall och icke behöfde uppställa någon större krigsmakt, undgingo detta öde. Och ännu i dag se vi mer eller mindre samma företeelse. Frankrike är troligtvis den makt, som för närvarande är mest säker mot öfvervåld utifrån, men har inom sig en despotisk styrelse, under det England, med sin inre frihet, nu redan i åratal ansett sin yttre säkerhet vara mindre betryggad. Säkerhet utåt samt förtryck i det inre; och frihet inom landet och osäkerhet utåt, är det dilemma, ur hvilket statskonsten genom krigsmaktens. klokaste och förnuftigaste ordnande måste försöka att arbeta sig ut. Problemet är att organisera krigsmakten så, att den lemnar största skydd mot utländska fiender utan att sätta landets inre frihet i fara. Det är dock anmärkningsvärdt att det funvits tider, då frågan om krigsmaktens organisation alldeles icke framstått i denna dager. Det har endast varit under perioder af högre utvecklad kultur, som denna sida af saken mera trädt fram. Hvarken under medeltiden eller den ro merska republikens tidigare tid var krigsmaktens ordning er sak, som hade särdeles att betyda för den inre friheten. Detta är dock lätt att förstå och står helt och hållet i öfverens: stämmelse: med den menskliga utvecklingens allmänna gång. Vid en lägre kulturstånd punkt äro menniskans yrken få, samt fordra få kunskaper och äro lätt lärda; och den en? skilda menniskan omfattar derföre också många på en gång. Ju mera odlingen utvecklar sig och I. nya upptäckter göras, dess mera kunskaper och dessimeraoch bestämdare öfning fordras det för att vinna färdigbet i hvarje skildt yrke, och :den enskilda menniskan egnar sig mere uteslutande åt ett enda; arbetets fördelning tilltager alltmer. I denna allmänna gång del tager också krigskonsten. Den utbildar sig alltmer till ett specielt värf, som fordrar siva egna kunskaper samt en långvarig öfning för uppnående af fullkomlighet deri. Följden der: af är, att vid en lägre ståndpunkt af kultur hvarje enskild individ mycket mindre skiljei sig frånckrigaren ex professo, ön när odlinger mera utvecklat sig. Han ckan då smyckei lättare, vid behof, förvandla sig till solda: och är då icke alltför mycket under!ägser den, som gjört kr gskonsten till sitt: egent tiga yrke. Under sädana förhållanden kunnt de som utgöra den egentliga krigsmakter :cke underkufva det öfriga folket; de skulle hi att strida emot-ett öfverlägset antal personer. som äro nära på jemngoda med dem sjelfva. och måste derföre nödvändigt misslyckas ifal! de försöka något sådant. Helt annat är dock förhållandet, då krigskonsten och de öfrig: yrkena hunnit en högre ståndpunkt. Et: obetydligt antal:krigare;: som i lång tid öfva: sig uti sitt yrke och äro anförda af personer. hviika studera anfall och försvar. som en vetenskaps kan läit drifva: på flykten och besegra tusendetal af menniskor, hvilka aldrig öfvat sig i vapnens bruk eller lärt sig att iakttaga ordning i sina rörelser. Då kan en väl diciplinerad och öfvad armö utan svårighet kufva öch hålla i tygeln ett mångdubbel: talrikare. folk, såsom vi nu se. det i Frank rike: och som vi förut sett under det romerska kejsardömet och vid flera andra tillfällen i historien. Under sådana förhållanden — ochi sådana förhållanden befinn: vi oss allt sedan nyare tidens böjan — finnes det intet annat medel att förekomma faran, än att ställa så till, att.de som bafva makten att handla så, icke hafva lust och intresse att göra det. Det är då som problemet af krigsmaktens rätta ordnande framstår i all sin politiska betydelse och med -alla-sina svårigheter. Det är tvenne vilkor en rikt g och fullständig lösning af detta problem måste fullgöra. -Den beväpnade styrkan -måste å ena sidan fullkomligt motsvara den utvecklade krigskonstens fordringar i afseende å öfning och skicklighet; men: den måste å den andra stå i den ställning; att dess intressen och önskningar fullkomligt sammänfalla: med folkets. — Det. är egentligen tre olika system för krigsmaktens organisation; som hittills blifvit försökta: de värfvade eller konskriberade, stående och kasernerade armåerna, den indelta : armån och beväringen. — I afseende å det första vilkoret, krigsduglighet, synes det icke vara något särdeles att anmärka emot de stående och kasernerade armeerna. Det är ocks de, som af militärer mest framhållas och anses förtjena beröm för sin duglighet. Och det vore icke. heller underligt om så JR CSA g— Fö Br RR RA dr MR RTR NR. JA —— om tr