Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

igenkänt denna på en gång vårdslösa och ändå ädla hållning. Detta egendomligt högborna i gestalt och skick. I. glädjen att få några underrättelser från de kära och dyra vännerna hade Skuldfrid tagit ett par steg emot den främmande, men blef vid hans åsyn stående orörlig, liksom träffad af åskan. Sedan Annika tillslutit dörren efter honom, gick han med hastiga steg emot Skuldfrid; sögande: Låt. icke min åsyn försträcka er. Den förbatligaste menniska kan ibland medföra behagliga budskap, och detta ör böndelsen med mig. Jag medför bref till er.. Nu inträdde Annika med ljus. Skuldfrid hade under tiden fullkomligt hemtat sig, och med en kall, höflig rörelse inbjöd hon gästen att taga plats. Gumman Annika betraktade barnet med en undrande min och tänkte, under det bon trippade af ut igen: Herre Je:s, hvad kom åt barnet, hon såg så fasligt förnäm ut, alldeles som hon varit en drottning... Hm, hm Lotbard. tänkte, då han satte sig ett stycke ifrån henne: nÅr väl detta samma lekande, leende och glädjesrålande barn jag för en helt kort tid sedan såg? Beböfdes det således blott några få dagar för att förvandla benne — och likväl huru: tillbedjansvärd var bon icke, huru fruktansvärdt skön är hon ickel Då de åter voro ensamma satte sig Skuldfrid och sa :e med lugn röst: Det förvånar mig, berr baron, att ett bref från mina väpner beböfver gå genom edra bänder.. ; (Forts. följer.)