Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

ett allmänt omröstningsresultat, tillföra honom hans ryktbarhet franc för franc, och vinsten identifiera sig med äran? Sålunda ingen monark mer att smickra, inga ödmjuka dedikationer mer af nöden: ingen tid behöfver mera förspillas i förmaken och audienssalarne: intet våld göras på karakteren: inga plåzsamma underhandlingar utkämpas mellan samvetet och intresset. Litteratören bar ingen annan herre än publiken: och den är, vi bafva sctt det, en rättvis, intelligent och god herre, hvilken man måste tjena, men icke smickra. Publiken sjelf tyckes böra hafva icke mindre fördel än skriftställaren af denna litteraturens industriela organisation. Författarne, eggade att arbeta utan afbrott, skola icke lemna ofruktbara de talanger, med hvilka de äro begåfvade. Vi skola icke mera hafva att beklaga oss öfver den kloka tystlåtenheten hos en Conrart; och man skall icke mera se. en Chapelains sånggudinna, hysande hoppet om ett epos, för hvilket en stor herre betalar en pension, i tjugu år uppskjuta uppfyllandet af sitt fruktbara löfte. Folket tar sina litterära arbetare på beting: det betalar hvar och en efter hans arbete. Om ni säger, att mängden af produkter skall skada deras halt, så svarar man er, att om man behöfver sälja mycket för att bli rik, så måste man producera godt för att sälja mycket; sålunda är författarnes intresse en borgen för deras arbetes duglighet, och publiken förblir domaren deröfver. Mot dessa goda sidor, som man kan anföra till förmån för litteratörens nuvarande ställning, må vi skynda att uppvisa de olägenheter den medför. Den mest framstående är i sjelfva verket denna stora mängd af litterära arbeten. Intelligensen är ingalunda en maskin; den är ej gjord för att producera utan uppehåll; dess arbeten vägas, men räknas icke. Snillet är ofta blott en enda stor id, som visar sig i flera på hvarandra följande försök, tills den erhåller sin slutliga fulländade form. Att plåga detsamma än vidare är att förderfva och försvaga det; det är en andens utsväfning, som endast frambringar en vanartad race. Kös paren fordrar god vara, har man sagt: han köper blott på detta vilkor.o Men det goda är ett relativt begrepp: utan tvifvel skall man sälja åt honom passabla saker; men man skulle kunnat gifva bonom förträffliga, utom denna olyckliga nödvändighet att skrifva på beting. Arbetets brädstörtande, den materiela fördelen af vidlyftigheten, frestelsen till hastiga företag, allt skall bidraga att utmatta skriftställarens ande: att vanskapa snillet till talang, talangen till ömklig hvardaglighet. Publiken skall förblifva domaren. Om det blott gäller att vinna dess aktning, vi bafva sagt det, så är denna tillförsäkrad hvarje utmärkt arbete; men om man framförallt begär af den dess pengar, så fattas det mycket i att belöningen vore en säker måttstock för förtjensten. De bästa böcker äro icke de, som man mest köper. Behofvet eller begäret efs ter vinst skall således afvända skriftställaren från att författa solida men allvarsamma arbeten, hvilka fembundra personer förstå och köpa, och som icke dessmindre stundom äro den fackla, af hvilken ett belt tidehvarf 1ånar sitt ljus. Om de publiceras under vanliga omständigbeter, skola dessa vigtiga arbeten, i förutseende af ett ringa antal köpare, beläggas med ett högt pris, hvilket skal göra dem än mindre: tillgängliga. Verkan skall som alltid återverka på orsaken och fördubbla dess verksamhet. Men med allt detta, säger den blinde förkämpen för populärt skriftställeri, godtgöres väl dock detta onda. Det är hopen, som bör undervisas. Hvad betyder det, att der finnes några tjocka böcker mindre, dömda att sofva i bibliotekernas dam, om bildningen utbfeder sig, och massan af nationen blir upplystare och bättre? — Ack! Utan tvifvel! Allenast man utvidgar floden, hvad gör det att man uttorkar källan? Men antagom striden äfven på denna terräng. Låtom oss se till, om handeln med litteraturen i sjelfva verket är så förmånlig för massornas bildning och moralitet. v Tror man kanske att massorna företrädesvis skola köpa de mest moraliska och lärorika böcker? Detta är att förutsätta såsom gjordt, det verk, hvilket det just gäller att göra: det är att tro massorna vara moraliska. och bildade förrän de bildas. Nej: den författare, som, a!sägande sig sin ädla mission, i sina arbeten ser blott en handelsvara, skall rådfråga köparens smak, icke hans bebof, Fan skall, om det behöfs, sälja opium åt dessa efter en förderflig berusning längtande kineser: han skall icke rygga tillbaka för osedligheten, om den gifver bonom en god inkomst, -och om ban ej mötes af en hotande lag. Icke vågande öfverträda lagen, skall han. bruka. list -mot den, beslöja sin cynism, försköna den med en fin drägt, så mycket farligare i sina läror och sina bilder, som han skall göra sig mera älskvärd och förförisk. Smaken skall icke hafva mindre att förlöra än moralen. I stället för att gifva riktningen åt det allmänna tänkesättet, hvilket är skriftställarens rättighet och pligt, skall den köpslägande Er med uppmärksamt öra lyssna, hvarifrån folkkaprisens vind blåser, för att servilt utbreda sina segel för den. Han skall afskrifva andra, afskrifva sig sjelf, förstöra sin originalitet för sil) framgångs skull, och utvexla äran mot nassans bifall. Det allmänna förnuftet tar i det hela god kurs, bafva vi sagt: men det seglar icke fram i rät linie; det lofverar. De skriftställare, som äro så angelägna om framgång, skola taga till sin direktion hvarje dess Jag åt sidan. Emedan hvarje dag medför skenet titt ANNE PR 2 at tar RER GNE JR KTL SAST