Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

väsende hon höll kärt, blef behofvet att med henne få tala derom ganska stort. Ilon kände Skuldfrid och visste att allt hvåd hon sade åt henne var väl bevaradt. Du skall veta, mitt barn, återtog Sara, att Vidtor Aberney och jag äro de enda qvar af tvenne lyckliga familjer, som hårdt hemsöktes af olyckan. Victors mor var min syster. Jag hade äfven en bror, som var ev ansedd man. Gud välsigne honom ! Nu stodo tårarne i den gamlas ögon. Med långsam röst, liksom rädd för sina minnen, började moster Sara berätta alla de händelser, läsaren i inledningen gjort -bekantskap med: om Harmens förening med äldsta Aberney, dennes död. och Harmens gifte med Enoch samt dennes olyckliga slut. Skuldfrid lyssnade med intresse till den hemska slästhistorien, och då Sara tystnade. för att hämma sin rörelse vid bågkomsten af dessa systeroch brorsbarn, för hvilka det gått så olyckligt, frågade Skuldfr å: Nå, moster, hvad blef det af den stackars enkan efter de båda bröderna? Jag menar mosters brorsdotter Harmen. Ack, mitt barn, det vet jag icke. Victor reste visserligen genast öfver. till Sverge vid underrättelsen om Enochs död; men bvad som föreföll emellan honom och Harmen känner jag icke. När han åter kom hem och jag frågade efter henne, svarade han mig strängt och dystert: Moster, Harmen är död — åtminstone är hon det för oss. Hon är en brottslig qvinna, hvars namn icke bör nämnas af någon rätt : I äl nde. Hvad han gjort för upptäckter, sökte jag icke utforska; jag misstänkte dem tyvärr och teg. Om jag sedan dess någon gång nämnde hennes namr, blef han ond. En gång drömde jag att Harmen kom till mig och bad att