Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

jag skulle förlåta henne. Om morgonen tog jag mod till mig och berättade min dröm för Victor. Han svarade: Det gifves brott som icke kunna förlåtas, och till dem höra Harmens. Men om hon vore olycklig och i nöd, inföll jag. I nöd kommer hon aldrig, och olycklig förtjenar hon att vara. Tala icke med mig om den varelsen. Kom ihåg, hon bär dina bröders namnv, invände jag. Detta skall jag alltid betrakta som en vanära; men jag ber moster, tala ej om den qvinnan, det bringar endast mitt blod i uppror. Samma år fick jag af en bändelse veta, att hon och bennes barn; ty hon hade ett barn med sin sista man, under någon tid uppehållit sig i Ryssland hO8....ees ses Moster Sara tystnade och började gråta. Hos hvem? Ack Skuldfrid, min kära flicka, detta är min egentliga hjertesorg. Moster Sara gret bitterligen. Ser du, mitt andra brorsbarn, Edith, var min älskling, min glädje, och med henne gick det äfven olyckligt. Hon ådrog sig slägtens ovilja, hvarföre saknar jag mod att tala om. Nog af, hon vistädes i Ryssland. Jag, som älskade henne af hela mitt hjerta, jag kunde icke förskjuta det stackars barnet, och derföre fortfor jag att skrifva till henne. Det var hos henne i Ryssland som Harmen en tid vistades; men en dag försvann hon spårlöst från systerns bem. -Sedan dess har man ej hört talas om hennex Än Edith då, lefver hon ? Moster Sara såg sig förskräckt omkring, fattade hårdt om Skuldfrids arm, hviskande: sHon har följt sin man till Siberien. Det ärgnuytiojårjsedangdess.