Aftonbladet – 10 november 1860, sida 3

j på sig-.som en modern sprätt. LITTERATUR. I Svenska Akademiens Handlingar. 32:dra deTlen. Stockholm 1860. Sv. Akademiens sammankomst den 20 Dec. 11859 öppnades af Akademiens direktör friherre Manderström med ett tal, hvaruti institutionens under årets lopp hädangångne höge beskyddare, konung Oscar I, i några få men träffande drag tecknas i sin egenskap af varm vän och lycklig idkare af konst loch vetenskap. Särskildt framhållas hans förtjenster om svenska språket, buru detta språk var honom kärast och af honom företrädesvis begagnadt; hans svenska så svensk, att intet spår af främmande ursprung deruti kan röjas; hans språk ej allenast rent, men ytterst vårdadt och välljudande, och huru han lade en stor vigt derpå att kläda sina ädla tankar i den ädlaste drägt. Så följer en redogörelse för täflingsämnena sedan förra året. Bland dessa hade Sång. öfver Anna Maria Lenngren, efter att i fyra år ha varit utsatt utan att framkalla nå? gon täflingsskrift, blifvit af en akademiens ledamot hr Böttiger, enligt uppdrag, behandladt på ett förtjenstfullt sätt och i en ton, som på en gång erinrar om den besjungna skaldinnans tidehvarf och om det Tegneriska. Äreminnet öfver den berömde kemisten Torbern Bergman är författadt af friherre Beskow med den talang man är van att finna hos denne utmärkte minnestecknare. Vi kunna ej neka oss nöjet att här införa de varma och väl sagda slutorden: En innerlig förening af snillets och bjertats egenskaper är sällsynt. Sverge har egt få större vetenskapsmän, svårligen någon ädlare. Man kan ej läsa hans skrifter, betrakta hans lefnad, känna vingslagen af en sådan ande, utan att känna sig sjelf upplyftad, förädlad. Hans ljusa minne liknar en molnfri nordisk sommarqväll, der solen, utan nedergång, strör sitt guld öfver en lagerkransad graf, vid hvilken tacksamma efterkommande instämma i de ord, som hans store lärjunge Scheele yttrade vid hans bortgång: Odödlige. man! Hvile din aska i frid! Din ande tillhör de förklarades boningar. Den sista och utförligaste af de i detta häfte meddelade bandlingar är skriften Om Gustaf III såsom konung och menniska af B. v. Beskow. Förra afdelningen. Författaren synes här ba gjort till sin uppgift att skrifva en fullständig apologi för denne af samtid och efterverld så olika bedömde konung, i hvars lif, så rikt på skuggor och dagrar, några ha velat skönja endast de förra, andra åter blott de sednare, Stora mäns — anmärker frib. von Beskow — särdeles konungar, synas i främsta rummet böra bedömas efter det inflytande de egt på bildningen, tänkesätten, nationalandan med ett ord efter den del, för hvilken de haft att ansvara i mensklighetens stora utvecklingsgång och framskridande. Var Gustaf III en man, på hvilken denna måttstock kan användas? Gick hans folk under honom fram eller tillbaka? På den förra punkten i denna dubbelfråga synes den värde författaren ej ha annat svar än ett bestämdt och med skicklighet motiveradt ja. Efterverldens dom tyckes deremot hafva utfallit något annorlunda. Man har i den kraft och gedigenhet, som i början af Gustaf III:s regering ännu hos folket visade sig, velat finna ett arf från frihetstiden, på samma gång man ansett den slapphet och det lättsinne, som karakteriserade sinnesrigt-Å ningen under sednare hälften af samma regering och de båda efterföljande intill 1809, vara utgångna från den impuls som af nämnde konung gafs nationen, Författaren anmärker, att Gustaf III blifvit af utländningar mildare bedömd än af sina egna landsmän. -Månne ej skälet bärtill torde vara att söka i de förras bristfälliga kännedom om vårt lands historia 7 Och då det vidare anföres, huru han af sin tids utmärktaste skalder och litteratörer ä skades och saknades, är ej sådant lätt fö klaradt, då man tager i betraktande, dels ati det bär var ett snille, som af andra snillen hyllades, dels att han för dessa män ej hadd tillfälle att visa annat än sin vackraste sida. och i de från statsvärf och statsintriger lei diga stunder, som voro egnade åt vitterhei tens glada lekar? Vill man deremot för! nimma huru han betraktades af dem, hvilka stodo honom nära, då han var sysselsatt med sitt konungsliga kall, så läse man t. ex. Ad: lerbeths memoirer, der konungen bedömes icke af. en utaf partihat förblindad motståndare) utan af den trogne och tillgifne vännen. Friherre B. säger sig ha läst detta xmed smärta; äfven på oss väcktes deraf samma intryck. men det var icke omdömet, utan saken, som. hös oss framkallade en sådan känsla. i Hvad Gustaf III:s så mycket omordade förkärlek för den franska smaken angår, an-I märkes med rätta, att en sådan var rådande långt före hans tid, äfvensom hury han å sis sida nitälskade för det svenska spiåkets vård. Hans förbindelser med de franska filosoferna I? och benägenhet för dessas politiska idger, åts minstone i början af hans regering, äro allmänt kända, och vitsordas äfven här. Huru? vida han deremot menade fullt ärligt med sina proklamationer 1772 är ej så lätt att d säga. Visst är, att den nämnde år oktrojerade I författningen genom åtskilliga bland sina beli stämmelser och måhända ännu mera genom det, som der lemnades öppet och obestämdt. svårligen kan med skäl benämnas en fri förattning, utan att den den deremot genom den I 7 rånvaro af konsitutionellt ansvar som der van ådgifvarne tillerkänd och genom att lägga bv ättigheten att hålla riksdag uteslutande i ko-)9d nungens hand framkallade en kabinettspoliik, som banade vägen för det som 1789 inräffade. : F De beskyllningar för misshushållning, man så rjort Gustaf Il, söker författaren att med Bi lera sammanstämmande uppgifter gendrifva. fä Jet var konungen, som uppsökte Liljencrantz Ii ch i tretton år behöll denne förtjente finansdr i AR DR Rs 3