Aftonbladet – 10 november 1860, sida 3

låna. Under inflytandet dels af dessa och dels af den natur, i hvars sköte hon tillbragte sina dagar, utvecklade sig hennes poetiska anlag. Hon började skrifva vers, dels för att gifva luft åt sina känslor, och dels för att förtjena något. Allmogen i grannskapet köpte nemligen namnsoch födelsedagsgratulationer af henne för 6 skilling och 2 hvetebullar. Författaren skildrar med förkärlek hennes öden i Sverge och hennes plötsliga afresa till Nya Verlden och ger derunder trogna och intressanta bilder ur folklifvet. Han meddelar också några prof af den unga skaldinnans diktningar. Följande läser nan icke utan sympati: När bort jag går, Går jag med tunga steg, Ty hemsk är skogen; Jag sänder öfver mörkan hed Min sång, så trogen, Så godt jag det förmår; Men hemsk är skogen. När hem jag går, Går jag med tunga steg, Ty hemsk är skogen. 2 Jag sände öfver mörkan hed Min sång, så trogen; Men ack! naturens röster teg. Så hemsk är skogen: :: Jag sjöng för bröd Och gick med tunga steg, Så hemsk var skogen. Och talte om min stora nöd Med sång så trogen. Men intet fick jag. Kom, o dödr Så hemsk är skogen. Nej! — tack min Gud! Jag går med lätta steg, Fast hemsk är skogen; a Ty du har sändt på mörkan hedi Din hjelp så trogen. å Mitt hjerta hörde nyss ditt bud: öJ I hemska skogen. nkar har a för hvarje dag I dystra skogen. , På mörka heden sjunger jag r Ditt lof, så trogen. : Från ringa dottren, sången far Till pris i skogen. Du sänder mig Nog hjelp i sinom tid I dystra skogen, Nog bröd ået blir på mörkaö stig Om jag är trogen. Nöjd med min lott jag tackar: Dig I hemska skogen. Följande stycke skulle man väl näppeligere tro vara författadt af en 15-årig torparflicka, utan annan bildning än den hon vetat förskaffa sig genom en och annan bok, som:hon tillfälligtvis kommit öfver: Frid med eder! hvarför sitter Ni och ser på böljans tåg Och på stjernans blanka glitter I dess stilla våg? Så en flieka kom och talte Till den gamle, ner, vid källan, Der han satt och hvälfde många Tankar under gråa hjessan. Der han sutit ganska länge, Men när flickans milda helsniag pd Nådde till den gamles öron, Vände han sitt gråa hufvud Och hans lugna öga mötte Hennes, som lik klara källan Speglade den blåa himlen; Och han sade så till fliekan: Flicka! jag vid källan sutit Ofta uti qvällens frid; Gubben samvetslugnet njutit FR Efter lifrets strid! Lugnt som klara källans vatten. Kö Ej min lefnadsbölja gick; P Men jag vaktade den skatten, Som jag i min ungdom fick. Krigarmod och mannavärde Äro nu blott tomma ord: vÄlska Gud, min son! -— jag lärde, — Äran och din fosterjord i Jagne, Dessa orden, flicka! ljödo Starkt uti den upges sinn; Uti hvarje kamp de bjödo: Strid, — och stupa eller Vinn bb Mången dust jag sedan örvond mödans långs, eg NBA SOrger öckså gästat Under detta gråa hår. Icke alltid handen darrat, Såsom nu uppå sin staf; Ej hvart hinder foten narrat, Vacklande emot en graf! Stark, som eken, stod jag färdig, Gjordad med mitt goda svärd, Blifva svenska namnet värdig Och åt-äran ge min gärd. Drog så ut i stridens fasor Gladt för kung och fosterland: Derför är jag klädd — i trasor, Utan fot och högra hand! Stackars gamle! flickan sade, Är det då den Fappråg lön! Om min älskling här jag hade, Lydde så min första bön: Lyd ej ärans höga stämma, Kallande till stridens larni; Hellre sitt vid stugan hemma Och behåll båd ben och arm. Ånnars när du kommer bruten, Som ett skepp ur storm och nöd, Får du, sårad och förskjuten, Grånad, tigga om ditt bröd. Och det tör väl äfven hända, Från den dötr, du värnat har, Får du hjelplös återvända Med din nöd och harmen qvarts Då föll gubben in i talet, Innan flickan hade slutat: I Annorlunda fordom ljödo Svenska flickans afskedsord : Segra eller falls — de bjödo — För vår kära fosterjord !s PC rage Större lön i mat och kläder Mången för en småsak tiggt; Ej om någon lön den beder, Som af känsla gör sin pligt! Fosterlandets ära värnad, Lugn och fred på odladt fält: Derför svensken går i härnad, Derför sofver han i tält. För att barn och maka skydda, Andras och sin egen teg, Derför lemnar-han sin hydda, Trampar uti blod sin väg. Derför har han kraft i hlodet