Aftonbladet – 10 november 1860, sida 1

En dag må börja aldrig så leende eller sorgligt, så har den dock ett slut, och aftonen kommer för att i nattenstysta famn gömma antingen vår fröjd eller vår smärta. Så äfven med den dag, då Lotbard tyckte sig i sitt bröst icke kunna inrymma hela den verld af lycka som log emot honom, Till middagen 7oro några grannar inbjudna, och den eljest stolte och slutne värden på Kroffobro hade varit strålande glad. Hans konversation blixtrade af snille och qvickhet. Doktor Wagner, som befann sig bland gäster na, kastade tid efter annan en egen. hänfullt gäckande blick på Lotbards vackra ansigte, hvilket lyckan gjorde ännu vackrare. Berusa dig du med din skugga af sällhet, Ju förfärligare blir ditt uppvaknande, tänkte polacken. Efter måltiden afreste alla gästerna. Doktorn sade sig hafva fått ett sjukbud, och då skymningen inhröt, befann sig Lothard allena. Han satt i stora salongen tillbakalutad i en soffa, försjunken i alla dessa drömmar, som så behagligt smeka inbillningen hos den lycklige älskaret. Betjeningen hade som vanligt tändt ljusen i kandelabrarne och kronorna, utan att baron gaf akt derpå. Han märkte icke hela denna flod af ljus som nedströmmade öfver honom, så fullkomligt lösryckt var han från den yttre verlden, Han åter