Aftonbladet – 10 november 1860, sida 1

Lothard hade förgätit allt som kunde anklaga honom, att icke bafva handlat rätt. Han hade blott ett medvetande, det att Skuldfrid Köll honom kär. Hvad brydde han sig om att det gafs andra för hvilka hon af pligt ansåg sig böra uppoffra honom; dessa andra skulle icke mera stå i vägen, och bvad modren vidkom, så tänkte Lothard icke alls på henne. Han egde Skuldfrids visshet, och med denna visshet tyckte han sig ega allt. O! ungdom, förhoppningarnes tid, huru bittert begråta vi dig ej, då du flytt med dina skatter af tro och förtröstan; då bjertat icke lört sig frukta just det, som hoppet målar skönast.