Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

du gå under i kampen. Lifvet är en strid med smärtan, och endast den segrar, som har sin förtröstan till fadern der ofvan. Under det Aberney talade, hade Skuldfrids snyftningar saktats, och. då han tystnade, uppbörde de alldeles. Hon hviskade: vTack! : Jag skall gömma dessa ord i mitt minne och aldrig, aldrig glömma dem. Nu öppnades dörren till sjukrummet och doktorn trädde ut Aberney och Skuldfrid reste sig upp; den sednare skyndade emot honom. Huru är det? frågade hon. Er mor har nu fått ro, och jag hoppas att natten skall blifva någorlunda lugn; derföre tror jag rig kunna lemna min plats vid hennes säng på några timmar och bedja er intaga den under min frånvaro. då Annika hade tändt ett par ljus, så att doktorn blef varse Aberney. Skuldfrid var redan inbe vid modrens säng. Ah, ödmjuka tjenare, herr professorn, sade Wagner artigt. Aberney besvarade helsningen. sÅr fru Smidts tillstånd betänkligt? frågade han. För en annan menniska. skulle det vara mycket betänkligt, men för henne är deticke så farligt. Hon har en stark kropp och dito själ, så att hon säkert går igenom den svåra inflammationen åt hjernan, bvilken förmodligen blifvit framkallad af någon våldsam sinnesskakning. Ni tror således att man kan lenina dottern inne hos bennöe i natt? Ja, om man fortfar att gifva henne af den medicin jag föreskrifvit. Doktorn tog afsked och erbjöd Aberney att kuska honom hem till Junta, men: fick till svar att professorn ämnade stanna. qvar på Ektorp för att hjelpa vaka, i fall det skulle behöfvas något bistånd. Tillbakalutad i sitt åkdon satt Wagner och fördes med ilande fart hemåt på vägen till Kronobrao.