Aftonbladet – 8 november 1860, sida 1

sängen och satte sig. Han befallde att få en tallrik och ett bandage, hvarefter han öppnade ådern. När detta var gjordt, hemtade fru Smidt djupt efter andan, reste sig upp i sängen och utstötte ett vildt skri. Doktorn tycktes ha beräknat detta, ty han fattade henne varligt, men fast om lifvet, och tvang henne utt åter lägga sig ned. Derpå vände han sig till Skuldirid, sägande: Jag önskar vara allena med den sjuka och jungfrun. Ett ord blott om... om... min mors tillstånd., stammade Skukldfrid. Vi hoppas på att hon skall blifva bättren, svarade cGoktorn vänligt; men här fordras mycket tålamod och mycket lugn hos dem som omgifva henne. Fru Smidt gjorde nu en häftig ansträngning för att åter störta upp; men doktorn höll henne stilla. Hon mumlade några orediga ord, hvilket tycktes göra ett plågsamt intryck på läkaren, och han sade med kort röst: Mamsell Smidt, var god och lemna oss. Skuldfrid gick ut. Wagner yttrade till Annika: Regla dörren, så att ingen kan komma in.s Den gamla tjenarinnan lydde. Knappast var detta gjordt, än fru Smidt utstötte ett nytt ångestrop och sökte kasta sig ur sängen, under det bon i den vildaste yrsel uttalade ord, hvilka blottade hemligheter af ryslig baskaffenhet. Doktorn lyssnade under några minuter på det orediga talet, liksom han haft behof att kasta en blick in i den sjukas ännu sjukare själ. Han vände sig sedan till Annika: Ni förstår väl ati hvad hon nu talar icke får uppfångas af några andra, än er, Gud och mig. Det skulle bringa död och förtviflan öfver dottern. Ja, jag förstår det, stammade Annika; emen huru skall jag kunna afbålla henne från att vårda modren? Så dlänge modren yrar, får hon icke beträda sjukrummet. För öfrigt skall jag stanna bär till dess ni ifrån apoteket fått hem en rogifvande dryck. EA På hela dagen tilläts det icke Skuldfrid att