Aftonbladet – 8 november 1860, sida 1

högljudd klagan hade hon velat gifva luft åt de namnlösa qvalen inom henne; men det var liksom hvarje ljud bortdött på hennes läppar, och som oro och ångest med jernhand fattat om hennes inre och pressat det samman. För det stackars barnet föreföll tiden lik en hel evighet, innan doktorn kom. Vid hvarje rörelse, minsta knäpp, spratt hon till och blickade mot dörren. Slutligen efter denna qvalfulla väntan ljödo de efterlängtade orden: Doktorn är här, I detsamma inträdde Wagner. Skuldfrid hade rusat upp och skyndat emot bonom. Fattande hans hand sade hon med skälfvande läppar: Rädda hennel, Doktorns blick fästades en minut på Skuldfrid, och det hala, smidiga i bans drag försvann för en prägel af verkligt deltagande. Allt hvad jag förmår skall jag göra, svarade han och gick fram till den sjuka, sköt undan sänggardinerna, men studsade tillbaka, Jå hans ögon föllo på patienten, Han stirrade en stund på henne, liksom han icke velat tro på verkligheten af den syn han hade framför sig. Han behöfde flera sekunder för att hemta sig. Wagner varicke af dera, som länge låta beherrska sigaföfverrumplingar: När hansåledes hunnit få wakt öfver det första intrycket, vände ban något på hutvudet och sade åt Annika, som befann sig straxt bredvid: ,Drag upp gardinerna, jag behifver dager. Derpå lutade han sig öfver patienten, fattade hennes hand för att undersöka pulsen. Blicken hängde fast vid hennes drag, och han tänkte: Jag måste se detta ansigte vid full dager för att öfvertyga mig tt det är hon, — Öm dessa förvridna och förvandlade drag verkligen. äro desamma, som jag sett så sköna, SOA sesessna Nu drogos gardinerna upp, och det fulla dagsljuset inströmmade öfver den sjuka. . Det är hou,, mumlade doktorn, nästan lika blek som fru Smidt; hvilket helvetiskt öde kastar denna qvinna åter i min och hans väg? Han reste sig upp, drog en stol till