Aftonbladet – 7 november 1860, sida 3

berget, som innesluter ofantliga rikedomar Ännu högre uppsutbreder Tjulta sin vidtomfattande bas: Afsmålnande uppåt slutar dette berg med en väldig, något lutande pelare. som bjert afsticker mot Skevvons kullrigs fjellmassa eller Käbreks af evig snö täckta, vidsträckta bergvägg, hvars rygg liknar ett afiångt slott med torn på ändarne, ungefär som Upsala slott. Dessa berg ligga närmare sjelfva gränsfjellet än Tjulta. Oaktadt Kamajokk med sina elfdalar, sina forsar, sina fall, sina omvexlande stränder och sina pittoreska vyer erbjuder tillräckliga ämnen för penseln och pennar, vända vi oss likväl med förkärlek till Tarrejokk. Invid denna elf är det på denna sida aflägsnast anlegda nybygge beläget. Äfven detta har namn af det berg, i skydd af hvilket det lig ger. Berget åter har fått sitt namn af sin likhet med en näsa, som på lappska heter Njunjis. Följande Tarrejokk vidare komma vi åter till ett berg, Torrekajse, hvilket ser ut som trenne ofantliga vågor, hvilka här förstelnat, Nederst vid foten af dessa förstelnade vågor är er naturlig grotta bildad. In: gången är ungefär 2!) fot hög, men grottan ir icke lika djup. Utanför denna grotta utbreder sig en vidsträckt dal med saftig och hör grönska, omslingrad af Tarrejokk samt en fjellbäck, som derförut gör ett väldigt fall. Vi inträda i grottan. Här träfta vi på åtskilliga horn och ben af renar, till en del förbrända och förvittrade. Grottans namn sä ger oss allt: Passi-uksa, det är den beliga eller offergrotta (Passi, egentligen stek). Lapparne hafva nemligen här, under åkallande af sn Jubmal (Jumala), offrat honom sitt dyrbaraste: renen, för att tillförsäkra sig lycka i siva företag, eller för att afväpna bans vrede då någon af familjen och isynnerhet då renhjorden hemsöktes af sjukdom. Det förtjenar att ses, detta ställe. Vistanna utanför grottan. Bakom oss den mjuka ängen, vaggad af .sefirer; drömmaude om söderns sol och vällust, med Tarrejokks blåa band: till hälften kastadt om sitt lif; framför oss grottans dystra gap, öfver hvilket reser sig Tarrekajses gråbruna, svarta, stupande vägg af skiffersten, hotande att förkrossa oss! Dalens milda fläktar, elfvens brusande, det majestätiska dåaet från bergets innanmäte, grottan sjelf, hvars historia vår tolk och vägvisare nyss förtäljt oss och som upprullar för vårt inre taflor ur hedendomens mörka natt, det aflägsna, dofva bullret af Njåmel-kårtjes (harhoppet) fall mellan sammanträngdaklippor — allt hvälfver sig på oss med så imponerande storhet, framkallar så stridiga känslor, tillintetgör och upplyfter, att vår själ fylles med häpnad, vördnad, beundran och andakt. Men vi få ej drömma längre, vi måste fatta vår staf och fördjupa oss i de klyftor och berg, som aldrig upphöra att stänga vår väg, att förvåna och förtjusa oss. Knappthar man tillryggalagt den mödosamma färden utföre Tarrekajse — detta utföre är ett många gåns ger uppföre och utföre — förrän man ser en ny fjellmassa resa sig. Nya mödor, nya faror! Men vi komma närmare, än närmare, vi äro vid foten af fjellet. Hvad se vi? Än detta Lappland, det afskyvärda Lappland? Nej, det är södern, dess himmel och dess blommor! Det är Schweiz! Hvad säger jag — det är paradiset! Här i dalen nedauför Sommatrtjokko sätta vi oss att hvila. Men vi kunna ej blunda för all denna härlighet. I mingfaldig omvexling utbreder sig vid våra fötter ett fält, hvars färgprakt ingen pensel förmår återge, ingen penna skildra. Här återfinna vi angelicor, trollier, geranier, ranunceler, orchider i oändlig mängd; här möta vi en gammal vän i Linnea borealis, men den har blifvit så stor och vacker sedan vi sågo den sist, att vi knappt känna igen den; här ha vi Aconitum, Cörnus Suecica och tisteln Soncus Alpinus ned blå blommor; här träffa vi gula Pinguieulor och Rumex, hvars blad lapparne begagna som spenat; här ler emot oss Myosotis (förgät-mig-ej), hvars ovanliga storlek tillförsäkrar de a evigt minne; här prunkar en mängd andra blommor, söderns barn, att ej ala om alla egentliga fjellväxter. Om en mild vestanflägt omsveper dig med berusande vällukter, om Tarres sulla sorl. invaggar din ande i vällustig slummer och du tilsluter dina förbländade ögon, så skall snart ett ljud som-af ett messingsinstrument, men ack; så klagande, så vemodsfullt, förmå dig att.öppna dem, och du ser svanen långsamt.segia fram öfver ditt hufvud, under det omkring Tarrekajses skyhöga topp, som du tycker vara helt nära, snön båller en hvirflande ringdans, och från bergskrefvorna ufvens otäcka läte ingifver dig en rysning. Se der Lappland! I nästa bref fortsätta vi färden. —S8t.