Aftonbladet – 7 november 1860, sida 3

oemotståndligt behof af att genom någon häftig rörelse skingra sin oro. Han träffade icke berney, innan han gick ut, utan sade åt moer Sara att han icke skulle återvända hem I middagen. När således Aberney kom att frukostera, fann han endast Sara. Professorn såg tankfull ut och svarade endast fåordigt på Saras tilltal: Då kaffet var drucket, ämnade Aberney åter begifva sig in i sitt rum; men summan lade sin ena band på hans arm, under det hon med den andra slätade sitt förkläde. Kära systerson, jag har något att säga, som jig rlängernog skjutit upp med. Kan moster icke dröja ännu längre der-: med ? frågade Aberney med ett leende; som tillkännagaf att han skulle vara särdeles tacksam, i fall bon det gjorde. e Nej, det kan jag icke, emedan det handlar om Skuldfrid. Bästa moster, det är väl icke fråga om att gifta. bort henne? Åh nej, du ibehöfver icke oroa dig attjag blacdar mig i den saken, ehuru jag hvarken är döf eller blind och således rer än väl ipptäckt att Tage är alldeles olyckligt förälkad i flickan; men se jag har också märkt uågot. ahnvat, somsdu icke gifvit akt uppö, gch det är att flickan alls icke är förälskad i honom.n ; Da Men, kära moster, icke är det skäl att uppehålla mig för att tala om dessa iakttaseiser, inföll Abersey något otåligt; isynserhet som moster ganska tätt kan göra den akttageleen atvjag har annat att tänka på. Gjorde jag nu rätt, såteg jag, för att straffa ig för ditt upptörande t dm gamla moster; men jag en krigen, och derföre anset jag som min pligt att handl: synnerligast då det rör ett barns väl. Till saken då. Hvarom är frågan ? Om Skuldfrid har, jag ju sagt, fast du icke