Aftonbladet – 7 november 1860, sida 2

Jay jag tror att ni håller af mig. Skuldfrid, rodnade lindrigt. Ni har rätt. Jag håller verkligen mycket af er. Ni är den enda lefvande varelse jag af själ och bjerta fästat mig vid. Vid er första . åsyn var ni mig. dyrbar och: kär, så kär att jag var rädd att mina ord; eller något ifrån mig skulle smärta eller oroa er. Ehuru er vänskap var den dyrbaraste gåfva ni kunde gifva, räddes jag nästan för, att emottaga den, af fruktan ätt min känsla för er skulle antaga en fordrande och anspråksfull ka. rakter. Jag ville icke utställa er för mina häftiga idelser. För att se er, om ock blott några minuter hvarje dag, hade jag gerna kastat ifrån mig alla verldsliga fördelar. Ni är allt hvad jorden eger kärt och dyrbart för mig; och likväl skulle jag kanske aldrig ha sagt: Skuldfrid, jag älskar er, om ej min förtviflan öfver att förlora er nu drifvit mig dertill. Jag vet att ni ej älskar mig; jag läser det i detta ögonblick på edra bleka hinder, och jag har aldrig: hoppats derpå; men jag hade hoppats att ert hjerta icke heller tillhörde någon annan, Afven detta hopp ha omständigheterna ryckt ifrån mig. Skuldfrid gömde ansigtet i händerna. Hon gret.. Lothbard utropade: Af nåd, af förbarmande gråt icke! Hafva mina ord så förskräckt er, att de framlocka tårar? Inger min kärlek så mycken afsky? O, tala, säg en enda bokstaf af tillgift, af medlidande! Hellre än att. tillskynda er en bitter stund, skall jag lemna denna trakt och aldrig återvända hit. Jag skall fly så långt bort, att icke ens ljudet af ert namn tröffar mina öron, om ni det önskar. Att skapa er sorg, är döden för mig. Må jag då hellre dömas till det bittra qvalet att se er lycklig som :en annäns brud. Åldrig! hviskade Skuldfrids