Aftonbladet – 7 november 1860, sida 2

tvang honom: att med: ettb-tillkämpadt lugn yttra: Den vänskap och! det förtroende; som fiterser vid honom. Men; min Gud; icke kan jag hålla af er på samma sätt som uTager, inföll Skuldfrid leende. Hah och jag hafva juw varit hvaranlras: enda fröjdvi barnaåren. Hans är min egen bror, och jag förblitcalltid hans syster. Om han är er bror, hvad är då jag ? Det vet jag icke, jag vet blott-ätt det gör mig glädje att se-er; att:jäg gerna ville vara er vän; men om man sade att jag måste försakav er eller Tages vänskap, blef det allt er, emedan. Nu.ta. ANT al od oa Emedan denär er likgiltig, inföll Lothard häftigt. Ah! jag vet ju att jag är ingenting för er. ltr sNi vet motsatsenn, sade Skuldfrid, denta gång med en nästan harmsen ton; men det är rätt illa af er ått alltid tro:det jag säger annat än jag tänker. Nwreste hon sig för att gå; men Lothard hejdade: henne råed: ordena Dröj;-jag.bers-och tillgif mig-minalutbrott af häftighet. Jag skall vara lugn, jäg gerer mitt ord derpå, hvad än ni må komma: att säga; blott: nisvill höra mig med tålamod och svara mig uppriktigt. Det lofvar jag Skuldfridsatte sig åter. Har det aldrig fallit er ins, började Lothars, satt tänka öfver hvad som oupphörligt återförde mig i er väga! sw. Ni har ju sagt mig attwnitt sällskåp gjorde er nöje; och som Jag erfarit detsamma, har jag icke alls fördjupat migt något grubbel öfver en så enkel sak. ,Men ni eger; jemte: er verfarenbet; af nar turen öfverlägset förstånd; och detta mäste ovilkörligen säga er, att det behag jag erfor af er närvaro, utgår från någon starkare känsla, än ögonblickets glädje.