Aftonbladet – 7 november 1860, sida 2

några ögonblick kände sig förbryllad deraf. Först hade hon blifvit sorgsen och gråtit, sedan skygg, och nu var hon åter det okonstlade barnet, som talade med den mest otvungna uppriktighet om sig sjelf. Lothard betraktade henne med en undrande blick, i det destego utför sluttningen, och Skuldfrid stödde sig på hans hand. Ni ångrade således att ni ville lemna mig så tvärt? sade han. Ja, och derföre stannade jagHon skrattade: jag var tvuagen att handla så, eljest hade jag icke fått någon ro, utan hela dagen haft t sorgsna ansigte framför mig. Ni har allt apat mig bra många oroliga stunder, Skulds d lutade hufvudet på sned och gaf honom ett ömt och ändå skalkaktigt ögonkast. Lothard stannade, och såg på henne med ett uttryck af lycka och tillfredsställelse, som Skuldfrid aldrig förr sett: est Har jag bara skapat er oroliga stunder? frågade han och smålog. Var så god och fortsätt vandringenn, sade 3kuldfrid, som äfven tvangs att stå stilld: Åh nej, jag är icke böjd att lyda, förrän Ni svarat mig. Dessutom vill jag riktigt berakta er, för att i mitt minne inprägla det uttryck ert ansigte nu bär. — När skall jag resa ? tillade han med en röst, som kom den illa handen, hvilken hvilade i hans, att darra. Det skall jag säga en annan gång; men mu vill jag icke stå bär längre. Ni har icke svarat på min första fråga in Jag låter icke tvinga mig; än mera, jag nl icke besvara den. De fortsatte neåstigandet, och Lothbard sade kämtande: Den finska flickan har nu en ryss till stöd. Skuldfrid ville släppa hans hand; men han varhöll den, tilläggande allvarligt; Det gifs