Aftonbladet – 7 november 1860, sida 1

på det mörka uttrycket i. Lothards.:utseende. Hon sade endast: Kom, låt oss gå. Lothard lydde, och båda gingo en lång stund tigande vid hvarandras sida. Slufligen vände Skuldfrid ansigtet emot henom, sägande med bedjande röst: Ni, som är vän till egaren af Kronobro, säg honom att en liten skärf af hans öfverflöd skulle kunna förskaffa honom en familjs välsignelse. Bed honom hjelpa den stackars skogvaktarfamiljen. En så rik herre böricke på sina egor hafva varelser så arma som dessa. Redan i denna dag skall deras armod vara afhjelpt, svarade Lothard. Tack för det löftet.n Eburu arma och fattiga dessa menniskor äro, återtog Lothard, tviflar jag på att. deras armod är så stort som dens, hvilken ni önskar skall bistå dem. Skuldfrid blef nu först varse hans dystra uppsyn. Så mörk i hågen ni ser ut, utropade hon. Har äfven ni haft någon sorglig syn, under det jag var derinne? Jag har alltid sorgliga syner, då jag icke ser er. I er närhet glömmer jag mitt olycks öde och hängifver mig åt stundens tjusning. Ni liksom trollar bort alla dystra tankar, och jag förgäter verkligheten för de drömmar som bedåra mig. Så t. ex. hafva vi hela vägen hit skämtat, och likväl hade jag ett belt annat skäl hvarföre jag anlitade en tredje person, för erbållandet af detta samtal. Ni har rätt. Det kom jag icke att tänka på. Skuldfrid tvärstannade och tillade med oro: Ni kommer väl icke för att säga mig farväl?, Och om så vore? Lotbards blick hvilade på Skuldfrid, liksom han velat läsa i hemnes hjerta, VINGE SR EN