Aftonbladet – 7 november 1860, sida 1

behagliga intryck, som uppfyllde hennes bröst. Lothard kände sig så beherrskad af bennes oskuldsfulla väsende, att hon liksom öfverflyttade något af sin egen sorglösa sinnesstämning på honom. Ovisst är om något ord af djupare och allvarligare beskaftenhet blifvit vexladt dem emellan; oaktadt allt hvad Lothard beslutat att säga, så framt ej en liten händelse, i sig sjelf obetydlig, uppväckt de för ögonblicket sömnsjungna dlidelserna i den unge mannens bröst. När de stodo utanför dörren till skogvaktarens hem, sade Lothard : Jag återlemnar er nu denna och hoppas att.ni icke låter mig vänta allt för länge.o Han drog sig åt sidan och Skuldfridförsvann. Något öfver en halftimma iförflöt, innan hon åter blef synlig.Medan Lotbard väntade, öfverlemnade han sig åt betraktelser som voro ganska vexlande, Några ögonblick, innan Skuldfrid trädde ut, kom en stor vacker jagtbund rusande förbi honom, der han låg utsträckt i gräset. Straxt derefter hördes en skarp hvissling. Lothard vände på hufvudet och såg åt det håll, hvarifrån ljudet kom. På afstånd i skogen syntes en ung man, rustad såsom jägare, med hbastiga steg taga vägen åt samma håll som hunden. Hela uppenbarelsen hade varit ögonblicklig, ty i det nästa voro hund och jär gare försvunna ibland skogssnåren; men huru hastig den var, hade Lotbard likväl med ens blifvit återkastad i den strida hvirfveln af sina passioner. Han sprang upp, liksom i -afsigt att störta efter den försvunne; men i detsamma stod Skuldfrid framför honom. Äfven hennes drag buro icke mera detta strålande hleende uttryck som innan hon gick in till den kH fattiga hustrun. Intrycket af. det armod hon I skådat, hade blåst bort. glädjen. -Tankarne T voro så fästade dervid; att hon icke. gaf .akt