Aftonbladet – 6 november 1860, sida 2

ch väcka till nytt lif medeltidens tyskhet, och itom dessa, af patriotiska skäl framkallade arbeten, finnas på sin höjd några farser eller några rent lokala stycken att tillgå, och dessa kunna icke omflyttas. I England lefver man, liksom här, nästan uteslutande af öfversättningar, mest ifrån franskan. Äfven i vårt orannrike, Danmark, der den dramatiska litteraturen för några få år sedan intog en aktningsbjudande höjd, råder för närvarande full stiltje, och dess publicistiska organer hoppas icke snart på en frisk vindfläkt inom dramatikens område, hvilket äfven bevisas derutafl: att Köpenhamns tvenne mindre teatrar gång efter annan täfla om att gifva samma stycken, öfverflyttade från det mera framstående som Paris haft att bjuda på, hvilket nu sednast varit förhållandet med Orfeus i underjorden. Under denna allmänna brist på goda teaterstycken, har kungliga teatern trott sig göra ett fynd uti ett franskt stycke, som spelar på en annan grund än demimondens. Sorgdrägt och Sorg har nutidens vanliga fel, det lofvar mycket mera än det håller, och det vet icke hvad det vill. Det råder oklarhet i både uppställningen och gången af det hela, och stycket kan icke intressera åskådaren, derföre att det framkallar ett medlidande, som, vid närmare påseende, är helt och hållet bortkastadt på en inbillad sorg; det framställer ett hyckleri så omotiveradt och så vacklande hållet, att det dermed afsedda psykologiska rönet förvandlas till en vanlig, intetsägande lek med känslor, som icke framkallats af något inre behof. Fabeln är i korthet denna: I en liten stad i Frankrike finnes tvenne enkor, Jeanne Rey och Jeanne Vanneau, utaf hvilka den ena bär sorgdrägt, och den andra sorg efter sin man. Båda hafva blifvit enkor under ungefär lika omständigheter och vid samma tid, öfverste Rey bar stupat i Algier, och sjökapten Vanneau har dött på hafvet, sedan myteri uppstått ombord på hans fartyg, hvilket blifvit stucket i brand. Fru Vanneau sörjer med drägten, för att derigenom kunna skaffa sig en ny man, till hvilken hon utkorat regementsläkaren Borel, i hvars föräldrahem hon varit sällskapsdam, under hvilken tid hon med sonen knutit ett kärleksband, som brutits af familjen, hvilken ansåg partiet mindre godt. Det är denna fordna flamma som den sörjande enkan nu vill väcka till lif, och Borel anser sig af ren heder bunden att infria sitt löfte, ehuru han under tiden lärt känna och älska öfverstens syster, fröken Laurence. Men saken är den, att läkaren, som varit fången hos araberna, har ett heligt depositum att aflemna till öfverstens enka, nemligen ett brefpaket och ett hederskors, och när han nu kommer att aflemna detta, så får han se den sörjande enkan och systern på en lysande bal — han blir ursinnig öfver detta bevis på känslolöshet, och förnyar således sitt löfte till fru Vanneau. Men fru Rey, är hon då verkligen så bjertlös som doktorn tror? Nej, visst ieke, men hon måste synas så, ty öfversten haren blind mor, som icke vet af att sonen är död, och som fortfarande måste vara offer för detta fromma bedrägeri af en sonhustru, som fruktar att underrättelsen om olyckan skall döda den gamla. Detta är styckets svagaste pukt, och så fort man blir underkunnig om detta förhållande, vet man också att öfversten icke blifvit dödad, ty annars skulle författaren råkat i en ganska stor förlägenhet för den gamla fruns skull, och varit tvungen att bjuda publiken på en tragedi af den mest gripande art, i det den gamla ovilkorligen måst krossas af det så länge fördröjda slaget. Men som sagdt är, öfversten lefver, trots de fyra blödande såren; han har varit i fångenskap han också, och han kommer hem som general, medan fru Vanneau, narrad afnotariens föregifvande att det är hennes man som kommit hem, blottar sin verkliga karakter, och Borel således blir svåger till den upplefvande generalen, som med äkta me odramatisk takt icke infinner sig förrän ridån är färdig att falla öfver den sorgliga historien. Sådant är styckets innehåll, och vi fråga på samvete, om det kan tillfredsställa äfven de billigaste fordringar på ett dramatiskt arbete? Hvad är dess id? Att hustrur kunna sörja sina män på olika sätt, eller att de qvinnor, som äro gifta med militärer eller sjömän, aldrig kunna vara säkra på att de verkligen äro enkor? Eller är kanske tendensen den att man skall akta sig att blifva kär i sina föräldrars sällskapsmamseller, eller att man skall af ömhet för sina sjuka slägtingar undanhålla dem en underrättelse, som kan mildras genom att meddelas af en nära anförvandt, då man i stället riskerar att den förste obekante kan komma och tala om den på ett sätt som ovil-. korligen skall slå ihjäl den sörjande? Sannerligen äro vi icke i stor förlägenhet för att besvara den frågan. Men, skall man kanske säga, det är ju en. komedi, hvarföre skall man bedöma den så strängt, hvarföre icke låta den gälla för hvad den är? Derföre, svara vi, att stycket uppträder med anspråk på att röra, att uppskaka, derföre att det vill vara en på djupet gående själsmålning, trots all dess ytlighet. Utförandet var i allmänhet vårdadt, och hade bordt komma en bättre produkt till del, än nu var fallet. Fru ZIvasser, som den glada enkan, hade några rätt lyckliga ögonblick, isynnerhet det då hon för svärmodren uppläser det diktade brefvet från sonen. Fru Hedin, som den sörjande enkan, tycktes icke vara rätt ense med sig sjelf om huru hon skulle framställa sim roll, och detta var icke att undra på, då författaren sjelf icke synts hafva vetat hvad han egentligen velat göra af denna figur. Utrustad med alla anlag till hyckleri, är hon än sentimental, än hånande, och slutligen försvinner hon midtistycket, sedan hon på det artigaste sätt i verlden bedt den glada enkan om förlåtelse för det att hon frågat denna, huru Aon skolat bete sig för att få ett bevis att hennes man verkligen är död. Fru Bock var lyckad som den blinda gumman. och återoaf med virtuositet det eocen