Aftonbladet – 6 november 1860, sida 2

FT RNE SIRENEN ENEPESISEEF ISS INNE SÖRREe Vi kunna icke nog prisa detta beslut. Det r den enda utväg, som synes oss kunna leda ill ett verkligt resultat. Endast genom en sålan agitation, endast derigenom att folket jelft tager saken om händer samt förmår reseringen att förena sitt inflytande med dess, san det blifva möjligt att genomdrifva denna vigliga reform. Det behöfves icke mindre än wela denna påtryckning, för att kunna öfvervinna de hinder, vår närvarande riksdagsordning skall lägga i vägen för denna förändrings, innu mer än för alla andra sådanas genomörande. — Redan straxt då denna. riksdags;rdning infördes ogillades den till och med if just de personer, som beslutade dess införande, och det var endast de kritiska tidsomtändigheter, i hvilka de befunno sig, som unde förmå dem att bibehålla den gamla tåndsindelningen. Så snart dessa förhållanlen upphört, var det deras mening, att denna brdning skulle förändras. Öfver femtio år vafva sedan dess förflutit. Under denna tid ar behofvet af förändring beständigt gjort ig alltirera kännbart och lika beständigt hafva la försök att ombilda representationen stranlat derpå, att en sådan ombildning måste besIutas och genomdrifvas inom just samma reyresentation, som man önskar ombilda. Erarenheten har således till fullo ådagalagt, att ndast den allra starkaste påverkan utifrån san lemna något hopp om en sådan reforms Jutliga genomförande. Men ju behöfligare och nödvändigare en stark påtryckning utifrån är, desto vigtigare är det, tt agitationen organiseras så, att största möjiga antal personer kunna ansluta sig till densamma. En radikal och omfattande föränIring vore visserligen behöflig och högst önskärd. Men ett programm, som ginge utöfver det allra nödvändigaste, kunde lätt förmå personer, hvilka eljest skulle taga del irörelsen, itt draga sig undan från densamma, och skulle lerigenom bidraga att försvaga den verkan stt talrikt antal petitioner från hela landet). vvilkorligen måste åstadkomma. Genom att ;ftersträfva för mycket, kunde man sålunda lätt gå miste om allt. Afskaffandet af rikslagens fördelning i fyra stånd är det vigtisaste. Mot denna punkt böra alla angreppen riktas. Har denna institution en gång fallit, å skola alla andra förändringar sedan blifva jemförelsevis lätta att genomföra. Vi kunna lerföre icke annat än högeligen gilla det af de sammankomna riksdagsmännen fattade be-l. slut, att inskränka agitationen endast till de oundgängligaste förbättringarne: ståndsförfattningens upphäfvande, tvåkammarsystemets införande samt samfälda vals anställande, Vi önska och hoppas, att den utsedda komiten må bedrifva sitt värf med all den kraft och omtanka, som saken kräfver, så att denna agitation må kunna leda till det så mycket efterlängtade afskaffandet af de gammaldagsformer, som ännu hämma det svenska folket i dess fria rörelser. Norrlandsposten i Gefle innehåller äfven i ett af sina sednaste nummer en artikel i ämnet. Tidningen yttrar: Det är på det högsta glädjande att förnimma, att ett uppslag till en representatiorsreform åter på allvar, såsom det synes, är gjordt af den ena af statsmakterna. Det är ock hög tid på, så vida ej folket sjelft skulle nödgas i första rummet taga den vigtiga frågan om hand. Den nu förflutna riksdagen med sina i det hela eländiga resultater, och dessa vunna endast efter mycken tidspillan och en oerhörd strid mellan riksdagens kastelementer, med det myckna oda, som den kunnat åstadkomma eller ock, der väckt . till lif, som den undertryckt, visa mer än tillräckligt att vår representation är jemnt upp den eländigaste, som bär detta namn. Och detta är den första riksdagen under Carl XV:s regering, — en riksdag, af hvilken man på förhand gjorde sig så stora förhoppningar både med afseende på raskhet och resultater. Detta gäckade hopp ensamt bör gifva regeringen, ja äfven konungen vissbet om att under den nuvarande ståndsrepresentationen ingenting kan utträttas i den sociala och politiska utvecklingens och framåtskridandets intresse, — en visshet, af hvilken folket varit genomträngdt ända sedan vårt sista statsskicks införande. Deraf hafva äfven kommit de täta, hittills beklagligen fåfänga agitationerna för en representatiorsreform. Denna fråga är dock en som icke kan falla. Kommer den åter till agitation, hvilket synes oss alldeles nödvändigt, då det visat sig att deraf på annan väg ej kan blifva allvar, hoppas vi att tidsomständigheterna och den allmänna politiska andan, som börjat blåsa en lifligare flägt öfver hela Europa, skola medverka till en snar och lyckliz lösning af frågan, och reformen ej längre kunna undanskjutas genom lappningar för att partielt nedtysta de aldragiltigaste anspråken, med orättvisan, obilligheten :och den deraf härflytande sociala vådan i alla fall qvarstående i hela sin kolossala storhet. För att gifva stöd och kraft åt de folkvalda ståndens till. regeringen framställda, härofvan meddelade mening, anse vi derföre icke allenast nyttigt, utan äfven alldeles nödigt, att de gamla reformsällskaperna åter träda i verksamhet och att nya bildas, på det nationens verkliga mening om det påträngande behofvet må så kraftigt som möjligt kunna få tillfälle att uttala sig. Och detta bör ske ju förr desto hellre utan invändning att det är långt till nästa riksdag, ty dels fordrar det tid att allmännare organisera reformsällskaper och få dessa färdiga att uttrycka sig, och dels är det nödigt att dessas uttryck äro delgifna regeringen så tidigt, att denna kaa begagna sig af resultaterna för utarbetandet af ett representationsförslag till nästa riksdag, hvilket åter i sin ordning fordrar tid. Vi lägge derföre reformens vänner varmt på hjertat att icke för-. lora tiden, så vida man har allvar med önskningarna om reformen. Utan tvifvel, få vi ofta tillfälle att åter-å komma till denna fäderneslandets vigtigaste fråga.x TEATER.