Aftonbladet – 6 november 1860, sida 2

Ännu ett riksdagsbref till vännerna i landsorten. Riksdagen, det 16:de lagtima riksmötet sedan 1809, har i dessa dagar med vanlig pomp och ståt, som framkallar föga uppbyggelse, men icke litet nyfikenhet och skådelystnad hos barn och qvinnor, blifvit afblåst. Härolderna, dessa stackars amfibier, som igenom kåpor, spiror m. m. tillhöra en förfluten, och genom de galonerade långbyxorna den närvarande tiden och kungligsekreterareståndet, hafva återigen varit ute och guppat på hästryggen som vanligt, och ridit lika erbarmligt som förut; pukslagarens häst har som vanligt stegrat sig på stadens torg, och stadens gatpojkar hafva haft en förlustelsedag. ; Och sedan har det varit riksdagspredikan, med en i nåder utsedd helig text — som biskop Anjou så vackert uttryckte sig — och plenum plenorum på rikssalen, dit de respektive stånden på häfdvunnet och öfligt sätt begifvit sig i procession, riäderskapet och adeln, till 27 bestående af unga löjtnanter och kammarjunkare, företrädt af tvenne härolder i silkesstrumpor och skor, och de öfriga stånden fö-, reträdda af sina gamla hederliga vaktmästare med stafvar i händerna. Jag kan inte förstå hvarför inte de gamla hedersmännen också kunnat få låna några kåpor attskyla sig med, ty de sågo nu alls icke officiella ut. 8 z. Presteståndet var mycket fåtaligt represemteradt, och Jär redan i flera dagar förut ha varit det, att döma efter hvad som hände den dagen, då konungens öfverstekammarjunkare bjödo de högvördiga att infinna sig på rikssalen. H. H. erkebiskopen, som alltid är treflig och godmodig, sade nemligen åt kanslipersonalen, då de höga hoffunktionärerna anmäldes: Kansliet kan gerna stiga upp i bänkarne, så ser det lite hyggligare utb Och följden var den, att när inbjudarne kommo in, så sågitdeti mycket folklikare ut på bänkarne än fallet var förut, hvilket bevisar att H. H. erkebiskopen är en praktisk man, som vet hvad han gör, och har esprit darrangement. Zä5 Fes