Aftonbladet – 6 november 1860, sida 2

slaga all de otvan omnamnda galoscherna ycktes hafva en hufvudsaklig andel uti detta :esultat. Teaterkritik för fyratio år sedan. Kongl. teatern har haft sin period af förfall örrän nu. Men då förfor kritiken mindre skonsamt mot den, än i våra dagar. Se här ett bevis härå, hemtadt ur en tidning för 1818: Denna teater är hvarken svensk eller något annat, hvarken original eller kopia. Det förra har den aldrig varit, utan alltid velat efterapa, och hufvudsakligen franska teatern. Men emedan detta mönster var af alla det otjenligaste att välja, i anseende till den af sjelfva naturen så allvarligen bestämda olikheten mellan söderländska och nordiska lynnet, så blef följden af detta missgrepp den, att vårt teaterväsende flera år tillbaka haft, och ännu mera än någonsin har, alla den franska teaterns fel, men få eller ingen af dess förtjenster. När man nu härtill lägger ett sig stundom röjande visst koketteri med svenskhet, och ett icke litet drag af kotzebuisk tyskhet, hvilken, då Kotzebue vill föreställa ett universal-geni, i sig innefattar litet af hvarje från alla verldens ändar; när man likväl städse fiuner det franska mönstret ligga till grund och den franska lättheten i naturlig strid med den svenska stelheten; så — framvisar vårt teaterväsende en lika egen som fulländad art af Allt och Intet, ett brokigt cento, ett glimrande lappverk, hvarom ingen mäktar göra sig en rätt klar föreställning, eller hvarpå ej kan gifvas någon bestämd definition. Somliga tyckas anse hela felet ligga i de stycken, som spelas. Vi åter tro det derjemte böra tillskrifvas de spelandes bildning, om man så vill kalla den, och således hela den rådande andan i teaterväsendet. Somliga tro också, att allt kan hjelpas med bättre pjeser, särdeles nationella. Vi tro deremot, att en rent nationell pjes i större stil (någon sådan ha vi ej) skulle för närvarande spelas slätt, en Shakespears Kung Lear eller Macbeth falla, och en Schiller Orleanska Jungfru blifva skämd, i ordets högre bemärkelse. Härmed skämma vi dock ej så illa ut vr teatertrupp, som mången kunde föreställa sig. Den är så god den kan vara i sin art, men arten duger icke. Hvad brister då denna art? Svaret kan blifva kort, endast läsaren sjelf söker fatta det rätt. Det brister den framför allt det sanna naturliga, således det, som i all konst är det första och hufvudsakliga. Detta naturliga söke man införa i vårt teaterspel, och det nationella skall ej behöfva sökas. Man gifve akt på de spelande i allmänhet. Hela deras väsende är maner, affektation. Deras lidelse är yrsel, deras minsta lidande är qval, deras qval en döendes vånda: och i förtviflan eller raseri gå de så långt utom naturen, att åskådaren i stället för en rörelse till ömkan känner en retelse till löje. Deras ömma känslor förlora sig i pjåkighet, deras höga och starka förhäfva sig till Febus; begge blifva parodi. När en vers. har fem ord, som beteckna fem särskilta begrepp, så, om möjligt, frampinas fem särskilta åthäfvor, miner och uttryck; hvilket är att så taga musten ur orden, att de blifva toma ljud. Vid ett ?O!? eller ?Ack!? är det stundom, som själen ville fara ur kroppen; o. 8. v. Hos mängden synes denna kreverande, onordiska och derföre för hvarje välbildad nordman olidliga och vidriga aktion ha öfvergått ill andra naturen. Och vår teaterpublik, som nu i långa år blifvit van dervid, som icke känner något bättre, synes ändtligen fattat den fasta öfvertygelse, att i krystningen är all konstens hemlighet förborgad, och att man på teatern alldeles icke bör åtbära sig som en förnuftig menniska. Endast häraf kan förklaras, huru åtskilliga spelande af båda könen, hvilka, då man afräknar krystningstalangen, bafva allsingen talang öfrig, och dertill allt det yttre emot sig, kunnat sig på scenen bibehålla. Och man vore väländå frestad att finna obegripligt, huru en och annan ens kan af publiken tålas, helst en sådan, som, återhållen af intet offentligt tadel, af intet det ringaste misstroende till sig sjelf, uppträder flera gånger å rad i en vår teaters märkligaste om ej största roll, visande oss vår framfarne störste konung sannerligen icke i ?gudaglans, utan i den löjligaste menniskoynklighet...... man vore, säga vi, frestad att finna sådant obegripligt, om man ej visste publikens teaterförstånd vara sjunket till den grad, att kritiken förstummar i brist på ord och uttryck. Således: — Det är icke blott goda teaterstycken, som oss felas; det är icke blott en del af teaterväsendet, som tarfvar förbättring; utan hela dess lynne skall i grund omskapas.n