Aftonbladet – 5 november 1860, sida 2

Aldrig, jag måste medgifva det; men löften bruka sällan blifva beståndande, när känslan är i strid med dem. Ni känner icke mig, i fall ni tror passionen ken drifva mig till ett löftesbrott. Vi få väl se huru det går dermed i framtiden, tinkte doktorn. Högt yttrade han: Vet baron hvarföre ni ej kunnat träffå den unga flickan ? Derföre att hon ständigt varit åtföljd af Aberney eller hans son.v Och hvarföre hafva dessa så troget följt henne? Vill ni att jag skall säga det? Lothard gjorde en jakande rörelse på hufvudet. Ehuru Ektorp ligger i en från grannar skild trakt, är det likväl icke öde hvarken på menniskor eller talträngda tungor. Någon af befolkningen häromkring har sett er och mamsell Smidt tillsammans; detta har kommit till Aberneyernas öron, och de anse sig förpligtigade att vaka öfver henne, så att hon icke må komma i beröring med er. Isynnerhet som... Dock, hvad är det värdt att jag säger er sanna förhållandet. Ni skulle endast tro att jag ville nuppväcka djefvulen i ert bröst, och derföre tiger jag. Med fruktansvärd skarpsinnighet törstod doktorn att reta Lothards nyfikenhet; också yttrade han med otålighet: Hvartill tjenar det att vara förbehållsam, då jag af er begär uppriktighet. Ni åstadkommer långt mera ondt med dessa halfqväfda ord, än om ni talar oförstäldt. Gif mig hvilken förklaring ni behagar, blott den förmår ar min själ borttaga den infernaliskt marterande tanken att det är hon som undviker att sammanträffa med mig. Erinra er, baron, att det är ni sjelf som ippfordrat mig tala. Hvilka långa förberedelser!