Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

-undertecknad artikel i Stockholms Dagblac för i går angående detta ämne. Författaren af nämnde artikel yttrar, att mar kan hysa åtskilliga tvifvelsmål om hvad som kar -vinnas med den tillämnade agitationen, ehuru varmt man än må önska framgång åt sjelfva I saken, och till ett sådant tvifvel saknas vis. erligen icke helt och hållet skäl, om man nker på huru föga blifvit uträttadt genom föregående bemödanden i samma riktning. Likaså anmärker samme författare riktigt, att J man icke för vinnande af den genomgripande förändringen får förbise sådana partiella förrättningar inom hufvudramen af nuvarande representationsform, hvilka hvila till afgörande till nästa sammanträde, hvaribland frågan om årliga riksdagar är den vigtigaste. I detta fall gäller otvifvelaktigt det välkända ordspråket: det ena goda förskjuter icke det andra. . Deremot anse vi artikelförfattaren hafva begått tvänne misstag, hvilkas påpekande egentligen är ändamålet med dessa rader: Det ena misstaget består deri, att ettinitiativ från. regeringens sida, d. v. s. framlägandet af ett förslag till representationsreform först då kan leda till ett lyckadt och helsosamt resultat, när riksstånden först blifvit ense om de successiva mindre reformer, hvilka staga i anspråk några enskilda uppoffringar af ståndsintressena å ömse sidor för det stora allmänna intresset.n Det torde vara lätt attinse den himmelsvida skilnaden emellan, att låta de mindre reformerna gå i bredd med bemödandet för den större, och bevilja eller emottaga hvad man kan få af det ena under afvaktan på det andra; eller att lemna rum för den föreställningen, att regeringen kunde hafva skäl att låta folkets önskningar om en allmän reform hvila på hyllan till dess så många partiella reformer först kunnat. genomföras, som den ene eller andre kan finna behöflga inom fyrdelningen. Det sednare skulle rent ut sagdt hafva mycket tycke af de obotfärdigas förhinder, ehuru detta visserligen icke ingått i Dagbladsförfattarens mening, likasom man icke så särdeles torde fösta sig dervid, då å ena sidan ett dylikt skäl icke förut ansetts utgöra något väsentligt hinder för regeringen att en gång framlägga ett representationsförslag, och å andra sidan ingen är nog godtrogen att förmoda, det de partiella förändringar, som bittills varit föreslagna, i och för sig kunde mycket underlätta en totalreform. Ett mera eftertänkligt misstag af Dagbladsförfattaren är det då i artikeln yttras, att det ifrågavarande petitionsförslaget stödjer sig på de allmänna hufvudprinciper som uttalades redan af 1810 års konstitutionsutskott (hvilket är riktigt, så till vida som nämnde utskotts grundsats om valrätt åt hvarje fullmyndig och sjelfberoende medborgare är åberopad iborgareståndets adress) och derefter i K. M:ts proposition till rikets ständer af den 2 Maj 1848 i fråga om representationssättets ombildning. Detbör ej lemnas obemärkt, att den med kursiv här uttryckta meningen är ett nytt tillägg af Dagbladsförfattaren, så mycket mera oriktigt, som regeringens förslag af år 1848 icke blott i flera väsentliga delar afviker från 1810 års grundsats genom sådana inskränkningari valrätten, som gaf åt detta förslag en sådan karakter, att-ett dylikt numera skulle vara ett alldeles dödfödt foster, utan äfven strider emot flera andra närmare bestämmande delar i båda adresserna, hvaribland blott behöfver andragas de i borgareståndets adress anförda exemplen från Danmark och Norge, såsom varande redan i besittning af representativa författningar, hvilka omfattas med folkens kärlek noch förtroende, äfvensom uttryckandet af den önskan, att det begärda reformförslaget må hvila på sådana grunder för valrätt och valbarhet, som de sednaste tidernas politiska utveckling inom vår verldsdel och anspråken på lagbunden frihet påkalla, för att för framtiden uppfylla vilkoren för allmän rätt i förening med allmän säkerhet. Betraktar man derjemte den närmare antydning af grunderna för en blifvande representation, som finnes i bondeståndets adress, så är det tydligt, att ett förslag efter 1848 års schamplun numera skulle vara en anakronism, och denna tanke bör vara klar för en hvar, som icke vill verka emot utan för en reform i folkets verkliga intresse, vn Tr FR Fr I I