Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

oo SARA — argelse, så att alla voro vid bättre sinnessttmning utom Skuldfrid. Det hängde en blytyngd öfver hennes inre. Midt i denna tung-. sinthet fanns en liflig känsta, längtan efter främlingen. s Hvad fattas min sommarfogel i dag?, frå. gade slutligen Aberney och lade sin hand på flickans hufvud. Ack! Jag vet det icke; men jag känner mig så besynnerligt orolig, stammade Skuldfrid, tog den faderlige vännens hand och tryckte den till sina läppar. xDet är., fortfor hon, alldeles som jag ängslade mig öfver att något händt der hemma, och derföre gör jag nog bäst att fara hem., Vill du det?o Ja. Åter kysste hon banden, som så vänligt smekte heune. Låt sätta fören, sade Aberney åt Tage. När han blef ensam med Skuldfrid, tillade han mildt: Jag tror att Tage gjort dig ledsen? Har han varit elak emot dig, liksom fordom då ni voro barn ? åh nej, Tage bar nu som då alltid rätt, Det är nog jag som är obeskedlig. Några ögonblick derefter sutto Tage och rid i den gula schäsen, och det bar af 2 till Ektorp. Tage talade om allt . som han trodde kunde intressera eller roa Skuldfrid, och till belöning för sina vackra bemödanden erhöll han ett blidt leende. Vid lilla vägen ned till Ektorp höll Tage, och då Skuldfrid i detsamma hoppade ur, sade han: Gif mig din hand och haf tack för i dag. Förlåt, om mina ord hafva bedröfvat; men jag håller dig så kär, så kär, Skuldfrid räckte bonom bandeg och nickade, hvarefter hon ilade bort. I örstugan satt Annika. (Forts.)