Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

I sin plats, utan sprang Aberney till mötes. Med barnslig liflighet kastade hon sig i hans armar, utropande: Välkommen, välkommen åter, min gode, min älskade farbror! Tack, mitt kära; kära barn! Aberieys läppar vidrörde den unga flickans panna, och han tillade: Gud välsigne dig min dotter! Aberney och Skuldfrid trädde ut på förstugubron. Der stod nu en ung man om tjugoett år, med ett ansigte så bottenärligt och så rent nordiskt, att han liknade en vacker typ af den skandinaviska folkstammen. Vid bans åsyn tog Skuldfrid ett steg tillbaka. Då bon sist såg Tage var han en adertonårig gosse, och hjertans riktigt slyngelaktig, med rock och permissioner, som alltid sågo urväxta ut, och ett hår som aldrig var städadt. Nu deremot var han en prydlig herre, iklädd svenska flottans uniform. Skuldfrid kände sig helt förläger. i Tage gick henne till mötes och sade med ett leende, som påminde om barnaåren: Hvad Skuldfrid, det ser ut som min åsyn förskräckte dig. Skulle du ej i likbet med mig känna glädje vid attåterse barndomsvännen. Han-räckte henne handen, Det gör jag visst, snälla Tage. Välkommen åter hit, tillade hon och lade sin hand i hans. Den dagen var en glädjefest på Junta. Aberney lemnade sina kära böcker och sina studier för att prata bort tiden med barnen På hans höga och klara panna fanns icke ens en skugga, som sqvallrade om att han förlorat hälften af siv förmögenhet. Tage å sin sida tröttnade aldrig att betrakta Skuldfrid, och utropade stund efter annan: Hvad du blifvit vacker, kära Skuldfrid! Den starka tillgifvenhet han som yngling redan från deras första bekantskap fattat fö