Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

äl, tacksam för edra ord. En gång skall ni förstå huru dyrbar ni måste vara för mit bjerta, då jag just nu lemnar er. God natt och tack I I nästa ögonblick var han försvunnen, och Skuldfrid gick långsamt fram till sitt hem. En ljuf och orolig känsla uppfyllde hennes bröst och kom hjertat att slå fortare än vanligt. Hon var på en gång lycklig och ändå icke lycklig. Hon erfor ett stort behof af att få gå till sin mor, luta sitt hufvud emot henne och förtälja huru obegriplig hon föreföll sig sjelf; men när morgonen ånyo randades, och Skuldfrid stod framför modren, som den dagen var blekare än vanligt, föreföll det henne åter omöjligt att tala om sina ungdomsfriska intryck. Fru Smidt kysste dotterns panna, och Skuldfrid: tyckte att hennes läppar darrade. Den unga flickan såg hastigt upp och slog armarna om benne, sägande med bedjande röst: Moder, tala till mig! I dag är ditt öga mera än vanligt sorgset, och dina läppar darra af smärta. O, säg, kan jag icke göra något för att mildra ditt lidande? Jo, var alltid glad och lycklig; detär enda lindringsmedlet som finnes för miz. Fru Smidt kysste åter dottern, och Skuldfrid vågade icke säga något vidare, Om eftermiddagen kom Tage med åkdon att afhemta Skuldfrid. Några dagar förgick, utan att hon hade sammanträffat med främlingen. Hvarje eftermiddag afhemtades hon antingen af Aberney sjelf eller Tage, och om aftnarna ledsagades hon vanligtvis af båda till Ektorp. En erfaren person skulle lätt hafva märkt att det låg en vaksam omsorg i det sätt, hvaruppå Aberney följde den unga flickan. För hvarje dag som förflöt, utan att hon sammanträffat med främlingen, blef Kon oroigare, i synnerhet som hon ett par gånger