Aftonbladet – 2 november 1860, sida 2

kande för bonom njutningarnes lära och begabbande hans af naturen romaneska ider. I unga åren älskar man företrädesvis nöjen, och då Wagner alltid förstod att förskaffa honom sådana, blef han också mera Lothards vän än bans mentor. Det skulle säkert hafva lyckats Wagner att af den eldige, svärmiske och rikt begåfvade gossen göra en dålig och utväfvande karl, så framt icke en oförklarlig tillfällighet väckt Lotbard ur hans blinda förtroende till doktorn, och i det stället insmög sig ett genomgående misstroende i bans själ till den fordne guvernören. Denna förändring hade varit så plötslig, att doktorn fåfängt grubblade öfver hvarifrån den böärflöt. Han visste blott att Lotsard dagen efter den, då han misshandlat Tage och Skuldfrid, redan varit sig olik, och att han med ifver af generalen utverkat den plats Wagner nu hade, och alldeles icke ville att doktorn skulle vara bonom följaktig till Petersburg. Efter denna belysning af förhållandena skola vi återvända till. samtalet emellan förvaltaren och doktorn. I den senares rikhaltiga bibliotek finna vi honom sittande tillbakalutad i en fåtölj; framoför honom på bordet lågo några räkenskaper. Herr Scheindinge, en man om några och femtio år; med ett: halt och smilande utseende, hade plats på en stol midt emot Wagner, Han satt på yttersta kanten, liksom han icke vågat sätta sig riktigt af fruktan att misshaga den allsmäktige läkaren, som nu alldeles icke såg mild och förbindlig ut. Jag har låtit min handsekreterare gå ige nom edra räkenskaper,, yttrade doktorn kärft, soch finner ingenstädes upptagen den sändningen af spanmål, som atgick till Åbo kort före barons ankomst hit. Då sändes icke någon spanmäl från Kro