Aftonbladet – 1 november 1860, sida 3

III. Från Stockholm-till norska gränsen. Jemtlands malmtillgångar — Tennforssen — Gränstrakten — Ett besök på fjellen — En Jlappfamilj — Scen på en gästgifvaregård. Jemtland eger stor rikedom på malm af flera slag. Den vigtigaste är kopparmalmen 1 Åreskutan, hvarifrån den upphemtas i tvenne grufvor: Bjelkesoch Gustafsgrufvorna, hvarefter den förädlas vid Slagså smälthytta. Emedan malmen är af ovanlig renhet, står metallen i högt anseende på verldsmarknaden. Ett nytt bolag för kopparmalmens tillgodogörande i större skala har bildat sig och omfattar företaget med stort intresse och omtanka; det bedrifves under ledning af en tysk verkmästare från Hartzgebirge, och genom de bepröfvade råd, som professor Carlberg lemoat i afseende på smältningsprocessen, har på en gång produktionskostnaden minskats och skogarne kunnat skonas. Blymalm, merändels silfverhaltig, har äfven påträffats i fjelltrakterna. Jernmalm finnes i fast klyft, och rik tillgång på god myrmalm, lätt vunnen, finnes äfven, hvaraf vid Rönnefors bruk beredes vackert gjutgods. I Jemtland finnes äfven riklig tillgång på ypperlig täljsten, vacker marmor och kalksten. Förtjenar icke en provins med dessa skatter och med en areal af 330 qvadratmil (således af ungefär lika storlek med Wermlands, Gefleborgs, Göteborgs och Bohus län tillsammans) och med riklig tillgång på bördig, men ännu blott till en ytterst ringa del uppodlad jord, en synnerlig uppmärksamhet? Nära intill Hamre gästgifvaregård hejdas den resande af en — bom, anbragt midt äfver vägen. Den svenska flaggan svajar i grannskapet, några vackra byggnader blifva synliga; man kommer nemligen till — tullen. Statens inkomster der äro i ständig tillväxt, ty trafiken på Norge ökas årligen, och sedan transitofarten öfver Norge blifvit tillvägabragt, föras betydliga qvantiteter med varor på denna väg till Jemtland. En resande, som färdas fram för sitt nöje, bör icke försumma att från Borsjöedet ro öfver till Tennforsen, ett af de väldigaste vattenfall i hela vårt land. Hertigen af Dalarne bade ett par dagar före mig besökt fallet och i den der tillgängliga boken behagat sjelf göra en anteckning, för hvars egande en passionerad autografsamlare ganska säkert skulle vilja betala en hög köpesumma. Vägen från Hamre börjar nu alltmera stiga uppåt Kölen, men stigningen är dock föga märkbar: få egentliga backar förekomma; vägen är förträfflig, och de många broarna, äfven af staten bekostade, numera underhållna genom den vägafgift som de resande erlägga, äro i år ombyggda och försedda med vackra stenhvalf. Men ihög grad ödslig är hela trakten; öfver ofantliga myrfält är vägen anlagd på timmerbäddar. Granskogen har för det mesta försvunnit, och björkskogen står der sällan mer än några alnar hög, dock med temligen tjocka, fastän ytterst vresiga stammar. På de stora myrerna spåras ingen annan vegetation än några torftiga starrväxter — jo, det är sannt, försynen har icke beller låtit dessa trakter blifva alldeles lottlösa. På de låga tufvorna i myrfälten växer i ofantlig mängd en liten och ytterst oansenlig planta, och i toppen på hvarje gungar ett stort, vackert, brandgult bär — som på Jemtlandsspråket och äfven i Norge kallas multan, på svenska hjorttron. Dessa bär blifva i det nordliga Sverge vida större och ega en finare smak än nere åt landet. Ett vin beredes också af dessa bär, hvilket anses vara ibland de delikataste bärvinssorterna i Norden. Blomningen fortgår en tid och bären mogna lerföre efter hand. Endast på ett parställen i Jemtland lära åkerbär finnas; men att de allmänt skulle trifvas äfven der, lider intet tvifvel. Sista gästgifvaregården på svenska sidan beter Skalstugan. Det höga läget och klimatets strähghet förbjuda all sädesodling der. Kornet mognar icke, och det lönar sällan mödan att försöka odlingen af några trädgårdsaväxter. Men gräsvegetationen är desto frodigare. Intet år hinner gästgifvaren att inberga allt det hö som skulle kunna skördas på de vidsträckta öängsmarkerna; men det oaktadt vinterföder han en mängd hästar och 60 å 70 kor, som uteslutande fodras med hö. Större och vackrare kor af ren fjellras har jag allrig sett; de voro snöhvita och kulliga samt i det ypperligaste hull. De gingo också på beten, der det fina saftiga gräset stod dem upp på benen. — För resande erbjuder Skalstugan, som är väl och särdeles rymligt bebygd, ett förträffligt logis, ett vitsord som med ytterst få undantag bör tillerkännas alla gästgifvaregårdar ända från Sundsvall. Resan till Skal. stugan bade gått fortare än jag beräknat; till de nästan ofarbara, vägarnes tillryggaläggande hade jag vid skjutsbeställningarne tagit lt för rymlig tid, och jag inträffade vid oftanämnde station straxt på eftermiddagen, i stället för på aftonen. Bättre kunde jag då ej använda min tid, än att begagna det välvilliga anbud som gästgifvaren gjorde, att företaga en ridtur upp åt fjellen till ett par lappfamiljer. Att få se både dessa i deras hemlif och några större renhjordar, kunde jag icke försaka. Ett par små, men starka och lifliga hästar framleddes snart; de voro osadtade, blott försedda med täcken. Till att börja med, och så länge marken var temligen jemn, bar det af i fyrsprång. När viankommo till den brantare delen af fjellet, måste naturligtvis farten minskas ända till skridt. Låt hästen gå som han vill. Bry er ej om att styra bonom med tyglarne: han går då säkrast; det betyder ingenting, om vi för en stund skulle skiljas åt, ty hästarne hitta nog vägen och språka med hvarandra då det behöfs, — sade min vägvisare. — Men — utropade jag med häpnad — min häst bar tappat framskorna: buru skall det nu gå? Bra, hoppas jag, — svarade han skrattande, — alla skorna äro ju undantagna på båda hästarne, ty derigenom gå de säkrast i fjellom., Så gjorde de också. tan ön han vår: aldnmn sottt vär da bas