Aftonbladet – 31 oktober 1860, sida 2

tl FPEYSStUS GIILCIe SABRE EIS KE ERAANAR SJ TE: vara af det slag, att det ej bör kunna undgå xt tilldraga sig detsvensk-norska utrikeskabi: nettets uppmärksamhet. Pass och passersedlar. En återblick. Den stora underrättelsen om regeringens åt.ärd att, med särskildt afseende fästadt på det lyckliga lugn, som för närvarande hvilar öfver Norden, visligen upphäfva allt hvad pass för inoch utrikes resor heter, träffade mig å ett några timmars besök i det af vederbörande passimyndighet så länge manglade samället Helsngborg (för att låna ett pikant uttryck af en min goda vän, länge bearbetad under en allvarsam svärmors stockar1). När jag litet sednare begaf mig med ångbåten öfver till Helsingör, stod der efter gammal vana ena så kallad polis, vid landgången; jag skall då icke uppvisa passersedel? yttrads jag, icke utan en liten försmädlighet i tonen; polisen bockade sig djupt och belefvadt: Kommer aldrig i fråga ...n Kommer aldrig mer i fråga! O, derhän hafva vi då hunnit! Det har visserligen skett utan all min förskyllan och värdighet, men det må förlåtas mig, om jag dock för mig sjelf går och smått blåser upp mig med den föreställningen, att detta hafva vi presterskap gjort. Efter att i tio år hafva offrat icke så litet af min bästa kraft på ett systematiskt krig mot dessa passersedlar — oh dessa passersedlar! — bur ljuft att hafva upplefvat dez stund, då en upplyst regering af egen maktfullkomlighet med ett pennstreck omsider har afgjort det, hvartill alla mina hundrade tidningsartiklar varit dock för korta! O, tidehvarfvets mäktiga anda! O, passfrihet! O, slut på allt passersedelstvång! Frihbet vill jag lofva, Som den bästa gåfva, Som den bästa gåfva, En menniska kan få! Tralala, tralala! etc. etc. ete., Jag kaa nu gerna omtala — för nu gör det ingenting! — att jag en dag i somras kom från Skåne öfver till Köpenhamn förmedelst ett stycke — bokhbandelsräkning! Jag hade omöjligt i sista stunden fått tid att springa upp till passkontoret, nere vid ångfartyget afrordrades passersedel, jag öppnar min portemonnaie, griper i en hopvecklad liten räkning, till öfre delen tryckt, låter den legert passera förbi näsan på jourhafvande polisen och kommer ombord. Tjugofem riksdalers ståndspersonsböter i perspektiv, men nöden hade ingen lag! — Jag kan nu äfven berätta — ty nu gör det ingenting — att jag en gång rest ganska riktigt hela mitt kära fädernesland igenom som passlös person. På en gästgifvaregård i Blekinge höll det på att gå olyckligt. Der bade varit auktion, och som vid dylika tillfällen vanligen inträffar på gästgif vareställen, var man skäligen bekajad af xmycket godt, mycket vått, från första man till en sista. Då man icke ens hade lust att höra på min höfliga ansökan om skjuts, nödgades jag framställa denna min begäran i form af en mera bestämd order. Vid detta trängde gästgifvaren sjelf sig fram mellan en hop fulla bönder och frågade mig: hvem är ni? — Jag är den store O. O., kunglig svensk följetonist, och så vidare. — Hvad behagas? Hvad är ni för något, efter ni här talar ur en ton? Flöjtenist? ... Kringstrykande spelman? Har ni pass? ... Ert pass, karll — Pass! Hvad skall ni med mitt pass? — Hit med passet, eller jag låter sätta er på kärra och forslar er bums, — bums, hör ni! — till länsmannen. Nu — egde jag intet pass, ty jag bade med dansk polis-passersedel (då sådana ännu, för tolf, tretton år sedan, gingo på verldsmarknaden) kommit öfver till Malmö, och jag hade Jättsinnigt nog begifvit mig med skjuts vidare derifrån utan att genera salig landssekreter Bråkenhjelm. Att göra en liten extratur till herr kommissarien i fråga, kunde visserligen icke vara så farligt, men att möjligen derefter blifva öfver natten inlogerad i tingshäktet, dertill hade jag ingen lust. Nåväl, passersedeln måste fram och göra tjenst. ;Se bär, förstår ni er på detta? Hvad för slag ? NA Kongl. danskt pass, utfärdadt af konferensrådet och kommendören von Brestrup! Ser ni denna stämpel? Ser ni dessa tre lejon? — nJag ser bara ett... . Ja, men det är det danska lejonet, det kongl. danska lejonet, på hans kongl. danska majestäts vägnar bjudande respekt för hvad sowm i laga ordning utfärdadt och stämpladt är... Vill ni ge mig skjuts? Eller vill ni ej? Jonas du! spring ner och sätt för Bruntel... Här är inte värdt att bråka; om herrn är god och stiger in ett ögonblick, så — Det skedde nu härmed platt ingen skada för land och rike, att man släppte mig för så godt köp, ty jag var en honett person, som aldrig gjort en fluga förtret; men jag kunde ju ha varit Rinaldo Rinaldini eller Harro Harring! Älla dessa trassligheter äro nu ändtligen slut; kommer aldrig mer i fråga. Jag reser i mitt fädernesland, hur jag vill, in och ut, fram och tillbaka, och mellan mig och borgmästaren i Helsingborg skall med guds hjelp ingen gås. mer vara oplockad. Glad såsom fogeln i morgonstunden, Hälsar jag dig, du fria naturl Farväl passbyråer! Farväl poliseri Farväl, du passkrifvarens blåögda dotter i hörnbuset af Norra Strandgatan, 287, (se borgmästare Wiglanders famösa kungörelse!) Far