Aftonbladet – 30 oktober 1860, sida 2

nörka klippan; med sina hufvuden stötte de ål på det stora hvalfvet, så att ljuset föllin ch upplyste det inre, och detta nattens fänselse hade himlens blå till kupol. 3. Fyra voro de, alla förfärligra. En bädd vf ben betäckte den ofantliga burens botten; dlipporna upptornade högt öfver dem sina kuggor; så skredo de öfver det vederstyggiga golfvet, söndertrampande djurka daver så väl som menniskobenrangel. 4, De vankade af och an; om em fogel ned sin vinge snuddade vid jernstängrerna, olixtrade deras ögon efter honom, och deras nunger retades, och deras tand tuggade skugsan, medan den sträfva stämman doft röt. Plöstligen öppnar sig den dystra kulans galjer; på den fruktansvärda tröskeln visar sig; en menniska, hvilken darrande armar skjuta. framåt; han var klädd i bvitsvepdrägt; derpå. tillsluter åter gallret sina hemska flygelportar. Menniskan stannar hös lejonen i mörkre.. Odjuren störta, med resta manar, skummande på honom med detta ohyggliga tjut, hvari hat och raseri och hela den vredgade och vilda naturen ryta med sin skräck och sin ursinnighet; och menniskan säger: Frid vare med eder, jejon! Menniskan upplyfter handen, lejonen hejda sig. 5. Under natten, som gör det stora blåa firmamentet svart, ville vaktaren bese kulan, och denne slaf trycker sitt bleka ansigte mot burens galler och ser i den otydliga bakgrunlen Daniel, som står upprätt och skådar mot himlen och uppmärksam grundar på stjernorna utan tal, medan lejonen i skuggan slicka hans fötter.! Sällan äro dock de särskilda styckena så genomförda, oftast är det utkast, antydningar i några få penndrag, såsom i den sofvande Boasx.,, der upplösningen fattas; ty diktaren har icke tid: att dröja för länge vid vänliga bilder; verkligheten, historien, d. v. s. det onda, det gräsliga kalla honom. I medeltiden finner han rikligt stoff. Uti sina mirrande riddare, har Victor Hugo följt krönikan, och han har icke uteslutit något af feodalismens dater, ingen grynihet, ingen våldsbragd, utan målat blodsscenerna con amore. Midtibland dessa skildringar parar sig dock stundom det groteska med det gräsliga, så att läsaren icke vet om han skall vända sig rysande bort eller brista i skratt, såsom till exempel då Erivadnus, som blifvit afväpnad i striden med kejsaren, ser sig om efter ett vapen och plötsligen varsnar den fallne Ladislaus, fattar det kungliga liket. vid fötterna och tränger inpå den häpnande motståndaren, svängande det såsom; stridsklubba öfver sitt hufvud. Eller i Österlandets throner, der bland annat Sultan Murad, som mördat sin far och dennes tjugo hafvande hustrur, som låtit uppskära magen på tolf pager för att söka efter ett bortstulet äpple, som en annan gån lät stöpa gips och osläckt kalk öfver 20:000 fångar för att begagna dem till mursten, som under hela sitt lif begått de gräsligaste illbragder — men en gång, vid åsynen af ett svin, som låg på gatan döende, halfätet at insekter, dock känt medlidande, flyttat det i skuggan och jagat bort flugorna; huru denne Sultan Murad efter döden, då skuggorna inför den eviges thron med bedöfvande skrän fordra straff — rättvisa öfver honom, dock hör en röst höjas till sitt försvar. Det är svinet, som sultanen visat medlidande, och till råga på förödmjukelsen sänker sig vågskålen vid det usla djurets förbön till sultanens fromma. Kan hånet öfver all storhet, kan hädelsen mot den heliga rättfärdigheten drifvas längre? Är detta verkligen seklernas innersta krönika, denna kedja af brott, bedrägeri och blod, som vi här se sammanfogad? Nej, mensklighetens legend har en Sokrates att nämna 1 stället för Anytus, en Marcus Aurelius i stället för Heliogabalus; en Dante, en Sforza i stället för bofven Ratbert. Tidernas krönika har, Gud vare lofvad, äfven sköna, strålande, milda och försonande drag; den har att uppvisa stora minnen och ärofulla namn; och det vore önskligt om Victor Hugos fantasi kunde renas, förädlas och förmildras, om han ville gifva oss en ny verldslegend, der de underverk, som moralens, kärlekens och det godas makt har framtrollat i verlden, åskådliggjordes med samma ljungande språk, samma djupa tankekraft, hvarmed verldens mörka skuggsida här är målad.