Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 2

som med likgiltighet kan se uttryck af smärta på ett ansigte, utan att vilja trösta den som lider. Om detta gäller våra medmenniskor i allmänhet, huru mycket, mera då dem vi älska. : Ack, farbror vet icke hvad det vill säga, att ifrån barnaåren läsa sorg och förtviflan i dens drag man hållit kär, och likväl stå som en främling och ej få dela sorgerna. Mitt barn, du tänker nu på din mor,, sade Aberney. Jaln Säg mig, Skuldfrid, hvarföre talar du så sällan om henne med mig? Redan såsom barn undvek du att orda om denna för ditt hjerta dyrbara person, och skedde det någon gång var det alltid helt flygtigt och kort. Jag har icke velat göra dig några frågor, emedan ... Ni icke velat intränga i andras hemligheter. Skuldfrid log vemodigt; och likväl har jag många gånger önskat att ni gjort det. Ibland har det förefallit som ora den oro, hvilken plågar mig, hade försvunnit, om jag för er fått förtälja orsaken dertill. Men, mitt barn, det har ju alltid stått dig fritt att öppna ditt hjerta för mig., Aberney klappade helt faderligt den lilla handen han höll i sin. Nej, det var mig omöjligt att utan anledning tala om min stackars mor. Dessutom Bål Nå, hvarför afbryter du? . . Så tänkte jag, att om min vän höll blott hälften så mycket, af mig, som jag af honom, skul!e han tala mera med mig om sig sjelf.n Du tviflar således på att jag håller åf dig?, Nej, icke just det; men det är icke lika varmt som jag. Farbror är för mig en far, en lärare, en vän; men jag är icke lika kär som en dotter. (Forts. följer.)