Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 2

Aberneys arm, ut genom grinden. Hon van drade så långsamt af med honom, att hor slutligen yttrade med glädtig otålighet: -Ah! det här är ju att skrida fram som sköldpaddor, litet raskare måste vi gå. Visserligen; men då kunde det hända at vi finge ondt i foten. Den, som vill njuta af lifvets glädje, måste göra det med måtta. eljest spelar man bankrutt. Då spelar farbror helt säkert aldrig bankrutt, menade Skuldfrid. Nej, och det af tvenne skäln Aberney såg tankfull ut. Låt höral För det första, derföre att jag af glädjen njutit så litet; och för det andra, att,ju mindre man har att slösa med, dess mer sparar man. Skuldfrid betraktade honom. De gingo tigande uppför kullen; när han hjelpt henne att der taga plats och sjelf sträckt ut sig i gräset ett stycke ifrån henne, yttrade hon: Har äfven min vän baft sorger? Det förflutna ligger bakom oss, och jag älskar icke att se tillbaka, utaf framåt, sade Aberney med något så bestämdt afvikande i tonen, att Skuldfrid kände sig litet förskräckt. Högst sällan begagnade professorn denna kalla ton till henne. En lång paus uppstod. Aberneys ögon följde delätta bortilande skyarna, som af vinden jazades öfver himlen. Skuldfrids blick hvilade på honom. Hon täakte: : Hvilken besynnerlighet är ej menniskan? Hennes ansigte liknar permarna af en bok, hvaruppå man läser titeln, men alldeles icke innehållet. Om detta är gladt eller allvarligt, ger omslaget icke tillkänna. Jag skulle ändå bra gerna vilja kasta en blick in i min mors och min väns själ. ä I detsamma gvändej, sig