Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 1

Se så, hvad är det det för slarfprat! Jag. ser nog att hon är orolig öfver att mamma skal taga illa vid sig när professorn kommer. Ja, det är jag visst. Jag är rädd att... Hon är en toka, som kan tro det Annika icke har mera förstånd än en gråsparf... Var bon lugn, hennes kära professor får allt slippa in; den saken har jag sörjt för.n Annika gick ut, och Skuldfrid greps af en riktig aktning för gummans förstånd, något som hon förut alldeles icke erkänt att Annika egde. Skuldfrid räknade timmarna tilldess eftermiddagen inbröt, och sedan lyssnade hon med spänd uppmärksamhet efter hvarje ljud, . som hördes, ända tilldess rullandet af en vagn nådde hennes öron. Nu var det riktigt svårt att ligga stilla och icke få ila den kärkomne gästen till mötes. Ändtligen gick dörren upp och med ett gladt utrop sträckte Skuldfrid armarna emot den inträdande. Ett obeskrifligt vänligt leende: krusade Aberneys läppar vid åsynen af den glädje, som lyste.ur den unga flickåns ansigte. Jag borde vara ond,, sade han skämtande, och rätt ansenligt med bannor förtjenar Skuldfrid för sitt öfverdåd. Hvad var det jag sade om den der ridten ? Han fattade hennes båda händer och tryckte dem hjertligt. : Icke några bannor,, utropade Skuldfrid och förde. den älskade lärarens händer till sina läppar. Är jag icke tillräckligt straffad, då jag måste försaka att komma ut, att ströfva omkring, att besöka Junta, Nu beböfver jag min vän, eom tröstar mig. Ack, farbror vet icke huru mycket jag båller af er! Huru tanken att ej få träffa er gjorde mig ondt! Om ni det visste; så skulle ni förstå att straffet jag utstår är mycket, mycket för stort.