Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 1

fullt varnande i rösten, En paus uppstod. Skuldfrid hade blifvit så underbart stämd, att hon icke med ett ord vågade afbryta tystnaden. Fru Smidt återtog efter en lång paus: Då din blick dröjer vid mina dystra drag. så tänk att den Gud, som läser i hjertat, är äfven rättvis, och att han ej låter sorgen förtära någons lif, utan att den som lider gjort sig förtjent deraf. Låt du din oskyldiga blick icke dröja vid mitt .dystra ansigte, utan lyft den till bimlen. Hvilka än mina inre smärtor äro, eger jag likväl en rikedom, jag eger dig. Du är min vackra, sköna. blomma, som jag likt jorden närt och uppfödt: vid mitt sköte. Guds sol har med välbehag smekt din skuldfria och oskyldiga kind; — och nådig har Gud varit emot mig, då jag fick behålla dig.. Moder, huru from och undergifven är icke du! O, den som en gång kunde blifva sådan I . Vid dessa ord ryckte fru Smidt till, blickade med ångestfull bäfvan på dottern, kysste hastigt hennes panna och mumlade; Gud bevare dig, barn, ifrån att blifva sådan som jag Hon lemnade hastigt rummet. När Ivar återkom från Junta, medförde han den helsningen att professorn skulle komma öfver på eftermiddagen. Vid denna tnderrättelse storskrek Skuldfrid af glädje; men ögonblicket derefter blickade hon helt ängsligt på Annika, liksom hön väntat att af henne få veta huru det skulle kunna gå för sig att en främmande kom på besök till Ektorp. Åh, kära barn, nog kan hon begripa att jag ställt om den saken, när jag fick fruns lof att skicka till Junta. Om hvilken sak? frågade Skuldfrid, som alldeles icke tilltroåde Annika förmågan att gissa hennes tankar.