Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 1

Cd : parne;. allt hade ett nästan spöklikt utseende. Helt mekaniskt förde hon nålen, utan att en enda gång se upp. En outsäglig beklämning lade sig öfver Skuldfrids nyss så glada sinne; och ett djupt medlidande uppfyllde: hennes hjerta... Hon tänkte: . ,Hvilken är den smärta, som så outplånligt fårat. min. mors drag? Hvad är det för bittra och dystra minnen, som hålla hennes själ i en evig sorg? O, min Gud! Huru. plågsamt kännes det ej att betrakta detta ansigte och läsa deruti lidanden:: som aldrig kunna mildras. Finnes det då : on glädje. för henne, som är så god, så öm, så beundransvärd? Hon liknar en martyr, och i likhet med en sådan ingifver hon en nästan religiös vördnad... Man känner att afståndet emellan henne och oss andra är omätligt, och just derföre vågar man icke nalkas. Skuldfrid suckade så djupt, att fru Smidt hastigt lyfte upp hufvudet och såg på henpe. Hvad fattas dig, mitt barn, har du svåra plågor? frågade hon, Åh nej, mamma, det var något som oroade mig. Skuldfrid räckte händerna emot modren, Kom och sätt dig här! Det förefaller mig, när jag sc) dig sitta så der långt från mig, som afståndet oss emellan vore oändligt. Fru Schmidt steg upp och girk att sätta sig hos dottern. Hon förde handen smekande öfver det vackra bufrudet, sägande med sitt obeskrifligt sorgsna Icende: Afståndet emellan dig och mig-Er verklisen omätligt. . Du sär den Icende friska våren, som icke vet af höstens. stormar. Jagi.n. Hon tryckte dotterns hufvud till sitt bröst, är vintern. Mitt Hf är vatt; ditt åter en solig och leende vårdagsmorgon. Ack! Må det evigt förblifva sås må ej. en enda skugga af mitt mörka. öde falla på din lefnadsstig !; Fru Smidt kysste dotterns panna.