Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 3

der, liksom på andra punkter på slagfältet, åtskilliga officerare, som icke gjorde sin skylI dighet. Några af dessa blefso na kallade fram ur lederna, och Garibaldi lät dem i truppernas åsyn beröfvas sina svärd och hbederstecken samt degraderade dem, under förklaÅting att de vore ovärdiga att vara italienare samt att de endast genom att låta inskrifva sig såsom soldater och göra sin pligt kunde försona hvad de brutit. Man hoppas att dylika stränga åtgärder skola utsträckas till hela armån, hvari, jemte förträffliga officerare, som skulle göra heder åt hvarje armå, finnas åtskilliga odågor. Och detta är icke underligt, ty i den hast, som armån bildades, var det omöjligt att göra ett säkert urval bland dem, som anmälde sig såsom officersämnen; dessutom hade så många erhållit uppdrag att organ sera bataljoner och brigader, att skulden var deras, som rekommenderat personer till poster, gom de icke voro vuxna. Under det armån var i ständig rörelee, var det ingen möjlighet att rensa den, men nu när den tid nalkas, då den skall amalgameras med de piemontesiska trupperna, har detta blifvit en trängande nödvändighet, och ee den 1 dennes gaf ett godt tillfälle dertill. Santa Maria den Il Oktober. Den 8 dennes slöts en vapenbyvila för följande dag. Anledningen dentill var begrafningen af de döda, som fallit inom fästningskanonernas skotthåll, och som icke kunde jordas, cmedan det capuanska artilleriets eld stryker öfver flodstränderna och skogsbrynet. När de, som fallit i grannskapet af. S:t Angelo och Santa Maria, voro begrafna, försökte man begrafva dem, som lågo längre fram; men så snart några personer i denna afsigt visade sig, blefvo de helsade genom kanonsalfvor, och det var omöjligt att förmå de landtmän, som fått sig deita arbete uppdraget, att qvärstanna. Följden var en ohygglig atmosfe vid förposterna utanför S:t Angelo. Und de sista negociaticnerna om utvexling af f car begärde neapolitanarne, som nämndt ä, att den vattenledning, som förser Caja med friskt vatten, skulle repareras. Deröre öfverenskoms om en vapenhvila af tjugofyra timmar, under hvilken tid fästnina artilleri skulle hvila. Men denna rörde lott fästningen, ty general Salzano tillkännapaf att han icke förmådde något öfver trupperna utanför. Följden var, att en beständig kanonad egde rum mellan våra batterier vid S:t Angelo och fiendens på andra sidan floden. På sjelfva morgonen af den dag, då vi skulle ha vapenhvila, var öfverste Bordone, som bar uppsigt öfver utanverken gentemot den andra stranden, i stor lifsfara, Han bade återvändt sent från dessa utanverk till ett litet hus icke långt derifrån, hvarest han inqvarterat sig jemte två af sina officerare. Inemot kl. fyra f. m. kastades tvenne bomber, den ena straxt efter den andra, in i huset, och efter att ha krossat hvad som var i deras väg rullade de under sängen, der de två officerarne lågo, samt kreverade der och sårade den ene i hufvudet och den andre i benet. Öfverste Bordone blef icke sårad, utan blott öfverhöljd med stoft, glasstycken och murbruk. Jag nämner dette emedan det var en ovanlig bändelse, ty för öfrigt ha fiendens batterier gjort föga skada. Sedan vapenhvilan i går middag tog slut, har det varit mera stilla än under det denl varade. Allt är tyst i fästningen, och blott! då och då aflossas ett skott emot våra batterier. För öfrigt hålla neapolitanarne sig endast på defensiven. De ha blott några få förposter. utom Capua, och äfven dessa dragas om ji nätterna till fästningens omedelbara grann-. skap. Och entigt hvad som berättas, lär det vara meningen att sätta Capua i ett fullkomligt försvarstillstånd, så att det kan hålla sig någon tid, äfven om armån utanför nödgas draga sig tillbaka till Gaöta. Alla invånarne ha erhållit befallning att sjelfva skaffa sig lifsmedel. för två månader, och de, som ej kunna: detta, ha fått order att lemna staden. Personer bärstädes, som mottagit medde-l landen från Capua, påstå att fästningen såväll som den neapolitanska armån endast afvaktar piemontesarnes ankomst för att gifva-sig. Detta rykte är icke osannolikt. Officerarne önskaj att betrygga sin ställning, och om de trott att Garibaldis regering skulle fortfara, hade de troligen redan öfvergifvit den hopplösa sak, som de nufförsvara. Den piemontesiska armen representerar en ordentlig styrelse och den naturlige efterträdaren af Garibaldis interregnum. Efter slaget den 1 denwes är det icke många i den neapolitanska armen; soml. göra sig några illusioner om att konungent skulle komma att viuna spelet, och detta är helt naturligt. Många officerare anses vara kallsinniga, och nederlaget den 1 dennes tillskrifves denna omständighet. Det berättas, att Franz II i en dagorder förklarar, att denaa olycka vållats af officerarnes förräderi, samt uppmanar soldaterna att vaka öfver dessas (officerarnes) uppförande. Om detta är sannt, så gör konungen af Gaöta och Capua mera för att upplösa disciplinens band än hans motståndare kunna göra. Dessa äro de underrättelser, som vi erbållit från Capua. I Gzöta öfverlemnar man sig deremot åt de bästa förhoppningar. En pergon, gom talade i går med en af den spanska legationens medlemmar, som dagen förut kommit från Gaöta, säger att denne var fullt ötvertygad om att Neapel snart skulle återfå sin förra regering: Det besynnerligaste var, att ban icke tycktes ha den ringaste reda på piemontesarnes rörelser — på att den första af deras brigader redan. gått i Jand vid Neapel, att en kår avantgarde redan landstigit vid Giulia Nuova, och att en annan skulle landstiga vid Manfredonia, för att begifva sig till Benevento. Sålunda skola neapolitanarne snart PR AE 4 f E