Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 2

td RO — Sa EE — er rg ae nar nr få SE mA a amerikanska jemnlikheten. ; LITTERATUR. Vietor Hugos verldslegend. I alla tider och i alla länder kunna skriftställarne fördelas i två kategorier: de, som oemotståndligt fängsla publiken, och de, som nöja sig med att vädja till sin samtids uppmärksamhet, Det finnes författare, som man läser då det faller sig så; nya: arbeten, om hvilka man gäger: jag skall läsa dem då jag slutat mina göromål, då jag får någon ledig stund — hvilket då alltför ofta blir — aldrig. Men det finnes också skriftställare, som man vill läsa så snart någonting af deras hand annonseras; böcker, hvilka man slukar innan trycket ännu hunnit torka, för hvilkas skull man glömmer sina göromål, sina affärer, ja till och med sina sorger. Till denna sednare kategori räkna vi Victor Hugo ; och vi göra det ännu mera efter läsningen af detta nya arbete, som den, sina politiska åsigter trogne landsflyktingen tillegnat sitt fosterland. Skild från hemmet, försmående den af en hatad furste erbjudna nåden att få återvända dit, har han dock skrifvit för Frankrike. Fyra rader — hvilkas rörande enkelhet måste gripa hvarje bjerta — utgöra hans företal, hans gåfvobref: Livre, qwun vent temporte En France, ow je suis nå! Larbre deracin6 Donne sa feuille morte. Men denna vemodsfulla bild passar lyckligtvis icke på den franske skaldens verk. Trädet är icke bderacint, det är kraftfullare än någonsin, De blad han skickat äro icke vissnade; tvärtom bära derås yppiga grönska det bästa vittnesbörd derom, att Wfssaften fritt strömmar genom alla vfibrer. Victor Hugos poesi är hvarken -slappad eller hårdnad, den är ännu kärnfrisk. Han har i sin slegende des sigcles skapat en ny stil. Man känner förut hans lyriska flykt, färgrik, glänsande, hvimlande af bilder, samt hans dramatiska uttryck, kraftigt, vältaligt, fullt af passionerade utbrott, ofta liksom härmande den fysiska smärtans och den qvalda själens klagoskri. Dessa tvenne egenskaper finner man här blandade tillsammans, och ur denna blandning har verldslegenden utgått, klarare, mindre hemsk än hans dramer, hjertligare än hans lyriska poesi. Men i legenden, som i Victor Hugos. förra verk, spåras stundom en slags ansträngning. Der är icke allt inspiration. Man känner att fantasien sfundom sväfvat liksom i ett dunkelt och obestämdt kaos, och att viljan då stigit fram och kallblodigt uttalat sitt: varde Jjus! ; Verldslegenden äringen samling af lösa utkast, icke heller en fulländad bild. Den är på en gång ett helt och början till ett helt. Såsom ett helt har den mensklighetens utveckling och förkofran till ämne; betraktad såsom en början, utgör den en länk i en poe-t tisk trilogi, som skall sammanfatta det fortskridande, det relativa eller det onda, samt det oändliga eller det absoluta. . Legenden skall således få två tillägg: satans ändalykt och Gud. Mot dessa — så oväntadt till ämnen för poetisk behandling upphöjda historiska och metafysiska frågor kan mycket invändas. Bilda de tre stora, sålunda bebådade dikterna en enda sammanhängande dikt? Har den nu föreliggande boken i sig det sammanhang, den ordnade fördelning, den enhet, som förutsättes af eh helgjuten dikt? Är det en poetisk mensklighetens historis, en universalbild af dess öden, dess lycka och olycka, dess framsteg och återfall? Eller är det endast jen samling af historiska och legendartade epi: soder, utan annat samband än det kronologiska, utan annan enhet än att det är utfördt ef en och samma hand? Men detta är dock af föga vigt för poesiens vänner. De se mera på sjelfva verket än på den teoretiska ram, hvari det är uppspändt. Lemnom åt skalden hans tro, eller, om man så. vill, hans filosofiska villfarelser, hans bevis för ett metafysiskt, politiskt, religiöst mensklighetens lif. Hans stora tankar, hans sköna verser kunna vi alltid helsa med glädje. Legenden delar tiden från skapelsen fill tidernas slut i femton perioder. Några filosofiska eller bibliska dikter beteckna den heliga perioden från Eva till Jesus. Här saknas Indien, hela orientens fordna, civilisation, all civilisations moder. Här saknas det klassiska Hellas. Här saknas äfven Roms historia, och endast dess förfall är framstäldt i Anxdrocles lejon. Islam affärdas med tre legender, och den ena innehåller, trots den pompösa öfverskriften: Mahomet, endast fyra rader. Den kristliga hjeltetiden vidröres blott genom några karlovingiska berättelser. Mera omständlighet egnas åter riddaretiden, hvilken period intager hälften af-första bandet i två verkliga poemer: Den lille konungen af Gallieien och Erivadnos, samt Österlandets throner. Italien har. lemnat stoff till en tredje stor dikt: Ratbert. Det sextonde århundradet, Spanien, inqvisitionen, sjuttonde århundradet o. 8. V. måste nöja sig med en enda berättelse samt OO AL I så fall går det ju också an att utföra