Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 2

COLI ULGTPIVJDILA VLT VIVGTUUUT HUSLUTSUUT IUTLIAL a väderleken att vara högst missgynnande. TEATER. Kongl. teatern gaf i förgår Don Juan. Oaktadt ingen roll var nybesatt, var dock buset utsåldt och en särdeles lifvad stämning rådde i salongen, hvilket man väl åtminstone till en del: bör kunna tillskrifva musikens oförgängliga skönhet, . som endast har sitt motstycke i dess dramatiska lif och sanning. . Utförandet var öfverhufvud och relativt taget förtjenstfullt, och det blifver alltid erkännansvärdt då hvar och en försöker att göra l. sitt bästa. Emellertid kommer man här med blotta notsäkerheten icke långt; den sjungande måste fatta eller ana tonskaldens hemj, liga intentioner, oftast endast antydda isnabbal öfvergångar, och åtminstone till en viss grad lifvas af den inspiration som diktat och den anda som i ständig vexling, lik sig sjelf alltjemt genomgår denna mikrokosmos af underbara toner. Saknas denna konstnärligt varma och själfulla uppfattning hos dep utförande, så är det nödvändiga sambandet emellan denne och kompositören icke längre till, och melodien qvarstår, skön ännu, men det lätta etherdoftet, som en gång omgaf den; är förflyktigadt och den lifgifvande anden har flytt derur. Hvad grunddragen, såväl i hela operan som i Don Juans skaplynne, beträffar, hafva vi, då operan sednast uppfördes, sökt att utförligare redogöra derför, och, vilja blott för dem, som anse den benämning af Dramma giocoson, såsom den på titelbladet af en gammal upplaga benämndes, för afgörande med afseende på styckets hufvudsyftnings cilera Lorenzo da Pontes egna ord. Då Lorenzo da Ponte var sysselsatt att i samråd rmed Mozart författa texten till )Don Juan, arbetade han äfven på tvenne andraoperstexter för Martin och BSalieri. Kejsar Josef II föreställde da Ponte svårigheterna dervid och yttrade sina tvifvel om en god utgång, men denne svarade helt käckt, att han skulle våga försöket. Jag skall skrifva,, sade da Ponte, om nätterna för Mozart, och då skall jag läsa Dantes Helvetes; om morgnarna skrifver jag för Martin och studerar Petrarca, om qvällarna åter för Salieri och då håller jag mig till Tasso. Donna Anna gafs af fru Michaeli, hvars deltagande i den märkvärdiga sextetten, som af en författare blifvit kallad en vokalsymfoni med instrumentalackompagnement, var ej mindre utmärkt än hennes förträffliga utförande af de båda stora, sinsemellan så olikartade, hvar i sitt slag oöfverträffade atierna, den ena ett uttryck af en lågande härand, den andra af ädel resignation och ömhet. Fru Michaeli framropades efter båda arierna, hvilken. utmärkelse äfven tillföll hr Strandberg efter Octavios stora aria. Fru Lund återgaf Elviras tvenne arier med mycken energi och på ett i allo mera lyckadt sätt än förr, hvarföre de bifallsyttringar, som tillföllo sångerskan, utah tvifvel voro ganska välförtjenta. . Hr Willman sjöng Leporellos aria med mycken omvårdnad, men vi tro att såväl denna som rollen i sin helhet fordrar mindre sträfhet och en lättare komisk anstrykning. Fru Strandberg och hr Lundberg, såsom Zerlina öch Mazetto, fyllde som vanligt väl sina roller. Det makalösa första finalet gick med god sammanhållning. Åtskilliga uteslutningar egde rum, såsom af Elviras tredje karakteristiska och till sin stil ifrån den öfriga operan skilda aria, som är hållen något i Händels manr, Oötavios undersköna första aria samt Mazettos. Ehuru dessa arier äfven förr stundom varit uteslutna, blifver det alltid en saknad att ej få höra dem. . — Representationen å kongl. teatern i-går afton bevistades af D. M.konungen, drottningen och enkedrottning Desideria. Salongen I var festligt upplyst, och folksången begärdes : och gafs vid representationens början ochi: slut. I Nirnbergerdockan :hade man tillfälle iakttaga att mll Gelbaar, som lärer tillbragt någon tid under:sångstudier i Paris,l förvärfvat sig långt mera säkerhet i koloratur. sången än förr. j . — Farinellis roll i stycket af samma namn I synes hafva mycken lockelse för våra debutanter. nyo har en debutant, hr Börjeson, på Mindre teatern uppträdt i nämnde roll, hvars fordringar emellertid torde vara stora nog för att icke så lätt kunna uppfyllas af en nybörjare, då Farinelli icke blott genom sin tjusande sång. rycker den af fastor försvagade monarken ur hans. dvala, utan äfven genom sitt goda hufvud och sina politiska förtjenster slutar med att blifva samme monarks minister. Hr Börjeson rörde sig med rätt mycken ledighet och torde med den goda ledning som står honom till buds äfven snart tillvinna sig mera konstnärlighet och en finare nyansering i framsägandet af rollen. Hvad af hans röst framdeles må kunna göras är svårtatt säga, men den saknar ännu erforderlig styrka och klang för detta parti; och intonationen var åtminstone vid hans andra uppträdande mindre säker och öfverensstämmande med orkestern. Hr Börjeson har emellertid rönt en välvillig uppmuntran från publikens sida, hvilken ännu rikare mått tillfallit mll Hjortsberg, hvilrr EN Gödt! Vill Dj gu lvssna till hvad jao. ön.