Aftonbladet – 26 oktober 1860, sida 2

RB RN NB mästaren Eklund och polismästaren Ektrömer; de bland hrr riksgäldsfullmäktige, som icke äro riksdagsmin och alltså icke kunde i denna egenskap närvara, m. fl. De ännu qvarvarande riksdagsmännen närvoro temligen mangrannt, och hela sällskapet torde ha utgjort mellan två och tre hundra personer. Det på ofvan beskrifna sätt sammansatta bantåget, som bokstafligen kunde sägas medföra båda statsmakterna, satte sig långsamt i rörelse med sin dyrbara Jast. Ett ljudeligt hurra från den samlade mängden helsade dess affärd. Ända fram till Arstaviken voro längs banan åt den bebodda sidan af staden talrika åskådare samlade. Banan utkommer, såsom man vet, så-godt som genast vid bangården i nästan obebyggda delar af staden, och en på denna väg hitkommande främling skall säkerligen icke finna sig litet förvånad, då han erfar att han alltifrån Arstaviken befinner sig inom den svenska hufvudstadens område. De resande, som i framtiden hitkomma pr jernväg, få i sanning ingen aning om det gripande intryck, som den första anblicken af den vidtterömda Mälarstaden erbjuder för den, som sjöledes hitkommer. Årstabanken passerades i sakta fart, lemnande de resande godt tillfälle att njuta af det tjusande sceneri, som der öppnar sig åt båda sidor, tjusande äfven nu, fastän landskapet är klädt i höstdrägt och den mulna väderleken gaf åt detsammaen grå firgton; men Årstaviken väl passerad ökades farten betydligt; det -.sder arbete varande Liljeholmens stationshus eh de väldiga genomsprängningarne vid Liljeholmen och Grönbrink passerades i hvinande fart, och innan man visste ordet af fann nan sig insvept i Nybodatunnelns kolmörker. Farten saktades åter något, då man passerade Westberga-ängen, der de på sidorna om banvallen uppskjutande massorna af ler och dy lemna synliga bevis på beskaffenheten af den terräng man här haft att bearbeta. I samma mån nemligen som de för bankbildningen utförda massor af sten och grus sjunkit nedåt, har den undanträngda leran pöst upp på ömse sidor. Vi ha redan förut vid särskildta tillfällen för våra läsare skildrat den trakt, som banan genomskär på linien Stockholm—Södertelje, likasom äfven de förnämsta bland de derstädes utförda arbetena. Vi skola derföre icke nu trötta med ett upprepande deraf, utan inskränka oss att nämna, att bland deltagarne i färsen allmänt uttrycktes den största förvåning öfver de enorma svårigheter, som varit att öfvervinna, öfver de oupphörligen återkommande berggenomsprängningarne, de kolossala bankarna och den alltjemt brutna och kuperade terrängen. Vid Huddinge station gjordes några minuters uppebåll, derunder man inträdde i det under arbete varande stationshuset, hvilket likasom stationen vid Tumba samt en del banvaktarestugor ännu tarfvar någon tid innan inredningen blir färdig. Vid den något hitom Tumba belägna Tullingesjön, hvars innersta ända passerats genom den ofta omtalade kolossala bankfyllningen, stego de resande ur för att taga detta väldiga arbete i närmare skärskådaude. Denna punkt, som företer ett af de vackraste arbetena på hela linien, är också, genom den utsigt man der har öfver den vackra Tullingesjön och dess herrliga stränder, kanske äfven den för naturskönhet mest utmärkta. Från den plan, som bildats der, hvarest fordom fanns en väldig grusbacke, hvilken nu blifvit så att säga afskuren för att förflyttas ned i den bredvid belägna sjön, åsåg sällskapet huru bantåget fick passera fram och åter öfver banken, som lätt böjer sig och låter banan just på densamma bilda en cutva. Banken mäter, såsom vi förut nämnt, 75 fot i höjd ofvan vattenytan, och från vattenytan till fast botten ytterligare 60 fot, således tillsammans 135 fot. Också talade man om att för dess åstadkommande skall ha åtgått någonting såder omkring 3 millioner skottkärror grus. Såväl vid Huddinge som vid Tumba stationer voro samlade en mängd jernvägsarbetare, som vid tågets ankomst och afgång helsade H. M. konungen med ljudliga hurrarop. Från Tumba till Huddinge gick färden mycket långsamt, och tåget stannade ånyo vid den af oss förut beskrifna svängbron öfver Södertelje kanal. Såväl! sjelfva brons lätta och ele. ganta konstruktion som den lätthet hvarmed den svänges af en enda-man för att lemna fartygen fri genomfart mellan de båda utmärkt vackra granitpelare, af hvilka den uppbäres, tillvunno sig allas odelade bifall. Äfven här fick bantåget passera fram och åter öfver bron, sedan sällskapet tagit plats på något afstånd å kanalbanken. Svängande derefter in på den grenbana, som förer ned till Södertelje station, anlände tåget dit omkring kl. 2, helsadt af en stor menniskomassa. H. Maj:t välkomnades vid urstigandet af stadens borgmästare, i spetsen för en deputation af stadens invånare. Derpå inbjödos samtlige deltagare 1 färden till en i stationshuset väntande dåjeuner, en inbjudning som med så mycket större beredvillighet antogs som de fleste hade gjort färden i öppen vagn och derföre voro temligen frusna. Följaktligen var inom få minuter hela sällskapet församladt kring de fem bufteter, som i de särskilda salarne voro anpordnade, och den väl anrättade måltiden intogs under den lifligaste och angenämaste stämning, förhöjd genom den fulikomligaste frånvaro af all etikett. På verkligt jernvägsstationsmanår inträdde man till borden utan att aftaga hvarken öfverrockar eller ytterhab lukar. Den enda skilnaden var, att man här, i stället för de sedvanliga fem eller tio miauterna hade halfannan timma på sig att njuta vf välfägnaden, för hvilken, efter hvad det sades, man bade öfverste Ericsons personliga gästfrihet att tacka. Efter måltidens slut föreslog öfverste Ericson skålen för H. M:t, hvilken tömdes under hurrarop som åtföljdes af folksången, hvars utförande leddes af biskopen Annerstedt. H. M:t. behagade föreslå öfverste Ericsons skålp., hvilken dracks under lifliga hurrarop.