Aftonbladet – 24 oktober 1860, sida 2

ett. djupt andetag, gjorde ett svagt bemödande att blifva lös och stod åter upprätt, men vacklade, då han ville taga ett steg emot Constantin, så att han måste stanna och stödja sig emot ett träd. Nu hördes ljudet af ett åkdon, som nalkades. Fort undan, baron, sade doktorn. Om. någon finge se er, kunde det leda till stora ledsamheter. Skynda er, eller vid Gud, om ni dröjer ett ögonblick till, så gör jag ej något för att bjelpa barnen här. i; Men... stammade Constantin. Baron Canitz! sade doktorn med bestämd röst och reste sig upp i sin fulla längd. Aflägsna er genast, ni har redan gjort mer än tillräckligt ondt. Constantin hoppade ötver diket och försvann i skogen. Tage hade hemtat sig så mycket, att hn med näsduken förmådde aftorka blodet; svm: rann ned öfver ögonen. Hans första blick, när han fick dessa fria, föll på Skuldfrid. Min Gud, hvad har händt, stammade har, och hållande näsduken för sin blödande panna, vacklade han fram till den lilla bleka och orörliga leksystern, som i detsamma drog en djup suck och slog upp ögonen. Huru är det, mitt barn ? frågade doktorn. Kära, kära Skuldfrid, huru är det med dig, snyftade Tage, kastande sig på knä vid hennes sida och med den lediga handen fattande en af hennes. Skuldfrid blickade först på doktorn, derefter på lekkamraten, och kastade sig sedan om halsen på denne, utbristande i gråt, under det hon mumlade: Tage, Tage, han bar slagit oss! Hon förde handen till kindbenet, öfver hvars fina rundning syntes ett mörkrödt streck efter Constantins ridspö. Emellertid nalkades åkdonet allt närmare och närmare och kom snart i sigte. Det var en täckt resvagn. Just som den skulle passera förbi, ropade Wagner åt skjuisbonden att stanna. En uppmaning, om denne genast efterkom. (Forts.)