Aftonbladet – 24 oktober 1860, sida 2

PT OM Roepresentationsfrågan uti borgareståndet. Det förslag till skrifvelse till K. M:t, som f de inom borgareståndet utsedde deputerade lifvit uppsatt, är, efter de i dag vid föreIragningen inom ståndet vidtagna förändringar, f följande lydelse: Stormäktigste allernådigste konung! Att den svenska riksdagen icke emotsvarar olkets rättmätiga anspråk på ett sådant delagande i de allmänna angelägenheterna, som 1itgör ett grundvilkor för samhällets ändamålsnliga utveckling och rättstillståndets betrygsande, är en öfvertygelse, som alltmer rotästar sis i folkets medvetande. Lifligast framstår denna brist och behofvet af dess afbjelpande för dem, som blifvit kaljade att inom den närvarande ständerrepresentationen och dess fördelningar verka för det allmänna. Det är denna wfvertygelse och vissheten att uttrycka nationens önskan, som föranleder borgareståndet, att hos Eders Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om nådig medverkan till vinnande af en ombildning af representationen, hvaraf nödvändigheten varit insedd redan vid början af innevarande statsskick, och som sedermera under ett halft århundrade städse blifvit allt högljuddare påkallad. Omfånget af en sådan begäran och svårigheten att uppfylla den på ett tillfredsställande sätt kunna icke förbises, och borgareståndet skulle tvekat att dermed nalkas Eders Maj:t, om icke på samma gång någon ledning ur det förflutna vore att hemta för de allmännaste grunddragen af en önskvärd förändring. Borgareståndet anhåller underdånigst att i detta afseende få återkalla i minnet att 1809 års grundlagstiftare, genom sitt enhälliga bifall till dåvarande konstitutionsutskotts betäns kande af den 24 Maj 1810, uttalade den tanken, att den lagstiftande maktens fördelning i fyra stånd med särskilda korporationsrättigheter och derpå grundade anspråk, då den i många fall förorsakar brist på tillräcklig upplysning vid ärendernas afgörande synes egentligen vara gjord blott för bevakandet och bibehållandet af särskildta intressen, och således så mycket som möjligt tyckes aflägsna den förening till gemensamt nyttiga ändamål, som bör vara afsigten med all god lagstiftning. Att denna teori också funnits af erfarenheten bekräftad, och att man således ej kunde undgå att erkänna, att uti ståndsfördelningen låg större delen af anledningarne till det missförstånd, det uppehåll och den oordning i ärendenas gång, ändtligen till de ståndstvister, som så ofta söndrat nationer, skakat samhällsordningens grundvalar och kullstörtat statsförfattningen; att det är med betraktande af såväl teoriens, som erfarenhetens anvisningar, . som man måste anse frågan om en representationsförändring böra afhandlas i hela dess omfattning, och förslaget derom böra byggas, icke på sådana jemkningar, som blott skulle göra det till ett lappverk, utan på grunder af allmän rätt, i förening med allmän säkerhet, och att det första vilkoret vid en representationsförändring skulle vara, att alla svenska medborgare, utan åtskilnad af stånd, yrken eller lefnadssätt, skulle vara berättigade att deltaga i valet af nationens befullmäktigade för vården af dess lagstiftning, och att utöfningen af denna valrättighet skulle endast bero af egenskaperna af bofast, oberoende och fullmyndig, som anses erforderliga för sambället, till borgen för bruket af en sådan rättighet.n Sådana voro de grundsatser, som 1809 års lagstiftare ville lemna i arf åt sina efterkommande, då nödvändigheten att ifrån det förutvarande upplösningstillståndet i första rummet återkomma till en stadgad samhällsordning, tvingade dem att för tillfället bibehålla ståndsinrättningen och lemna ombildningen deraf åt framtiden. Att representationsfrågan under de närmast påföljande riksdagarne icke kom till någon allvarligare behandling, förklaras af Sverges verksamma deltagande i den allmänna europeiska kabinettspolitiken med deraf följande krig, äfvensom af samhällets behof att återhemta förlorade krafter efter ansträngningäarne ett djupt andetag. ogjorde ett svaot bemödande