Aftonbladet – 24 oktober 1860, sida 2

— Uppgitt till svenska läkaresällskapets protokoll, tisdagen den 23 Okt. 1860, rörande sjukligheten i hufvudstaden under sist förflutna veckan: Sjukligheten liksom under nästföregående veckor, (obetydlig). Allmännast hafva förekommit: frossor, katarrer och diarråer; dernäst: halsfiusser och reumatismer ; spridda fall af: påssjuka, rödsot, kolerin, skarlakansfeber, smittkoppor, vattkoppor och strypsjuka. På serafimer-ordenslasarettet: sjukantalet för dagen 214, hvaraf 125 på afdelningen för invärtes sjuka; inkomne under veckan: bröstinflammationer och nervfebrar. På garnisonssjukhuset: sjukantalet för dagen 162, hvaraf 83 på afdelningen för invärtes sjuka; inkomne under veckan: frossor och lunginflammationer. På provisoriska sjukhuset: sjukantalet vid veckans slut 184, hvaraf 126 invärtes sjuka. På barnhuset: katarrer och lunginflammationer. På barnsjukhuset: sjukantalet för dagen 46; inkomne under veckan: katarrer, påssjuka och diarreer. På Pro Patria: friskt. På Diakoniss-sjukhuset sjukantalet 15; inkomne: kroniska sjukdomar. På Stockholms stads och läns kurhus: sjukantalet för dagen 112, hvaraf 96 från staden, 16 från länet. Bland de fattiga: diarrer, frossor, katarrala och reumatiska sjukdomar samt gastriska och gastriskt nervösa febrar. I stadens fängelser: frossor. — Från Smedjebacken skrifver en korre spondent till Dalpilen: Oförmodadt hafva vi blifvit öfverraskade af en temligen allvarsam vinter med snöfall, och natten mellan den 12 och 13 dennes ända till 10 graders köld. Det tar sig förunderligt ut att se hafreskylar här och der stå ute på den hvita marken och betäckta med snöhattar samt att se de ännu ej aflöf vade träden böja sig under sitt snötäcke. Vår sjöfart på Strömsholms kanal synes snart vara slut. Den har i år varit mycket kort och besvärlig, I lingens åsyn. Den sednare fattade Skuldfrid vid handen, sägande: Kom, låt oss gål Gör först hvad baron har befallt,, sade en herre om några och trettio år, som nu i sin tur hoppade öfver diket och stod framför barnen; äfven hans uttal hade något främmande i tonfallet. Skall Skuldfrid sjunga på befallning ? frågade Tage. På gossens kinder brann en harmfull rodnad, och han blickade stolt på de obekanta. Du vill väl icke, din oförskämde pojke, att jag skall bedja flickungen deromb utropade ynglingen. Jo, det vill jag, svarade Tage trotsigt. Kära barn, det är unge baron Canitzn, sade den äldre herren, och ville klappa gossen på hufvudet; men han stötte undan handen och fattade endast fastare om Skuldfrids arm, upprepande med ett uttryck af fasa: ,Canitz! Båda gjorde en rörelse för att aflägsna sig. Stannal, kommenderade Constantin och ställde sig i vägen för dem. Förstod du ej att jag ville höra om den der sången ? Jag vill icke sjunga, sade Skuldfrid och kastade en blick af afsky på Constantin. aJag sjunger aldrig för......n En ryss, ifyllde Tage och tog några steg för att begifva sig derifrån med Skuldfrid; men Constantin fattade flickan om armen och ryckte henne ifrån Tage, sägande med häftighet: Jag har ju sagt, att du skall sjunga, och det hjelper ej med mindre; i fall du icke lyder, så blir det smörj af för dig och den der gynnaren, som vågar vara näsvis. Constastin lyftade sitt ridspö, liksom i afsigt att verkställa sin hotelse. Icke några öfverilningar, varnade den äldre herren, men han fick icke säga något mera; ty då Tage såg Constantin lyfta ridspöet öfver Skuldfrid, rusade han på den unge baronen och gaf honom ett slag i ana igtet, utropande alldeles ursinnig: