Anförande af O. A. Adlersparre på Riddarhuset den 19 Oktober 1860. (Rörande nio biskopsembetens indragning.) Då jag väckte den motion, som nu skall blifva föremål för ridderskapet och adelns behandling, förespeglade man mig, och från nästan alla håll: att mitt önskningsmål ej hade att påräkna några sympatier i landet och af rikets ständer. föga eller intet understöd att hoppas. Ja, en värd ledamot af detta stånd, hvilken genom sina kunskapers öfvervigt och sin rika erfarenhet, visat sig ega ett ej ringa inflytande på de vigtigare frågornas afgörande under denna riksdag, uttalade sin förkastelsedom öfver min motion och, efter att hafva anfört sina betänkligbeter samt anhållit om sina, anmärkningars remitterande till vederbörligt utskott, slutade anförandet med denna, nästan i profetisk tonart hållna förutsägelse: att om hans anmärkningar blefve i utskottet lästa, vore det så mycket bättre; hvarom icke, så vore han i alla fall öfvertygad, att utskottet skulle komma till samma resultat som han. Af frågans utgång i allmänna besvärsoch ckonomiutskottet inhämtas att det lifligt önskade och förutspådda nederlaget der uteblef, och en seger i stället vunnen; eller med annat talesätt: att nämnde utskott behagat tillstyrka bifall till min; af, den ;16 November sigtl. år framställda. motion om en. succesiv indragning af biskopsembetena i rikets samtliga stift, med undantag af Upsala, Lunds och Hernösands. Denna framgång bör så mycket mera glädja mig nu, då jag tager i betraktande att det är n presterlig fråga som skall afgöras, och att utgången i utskottet ger mig rätt att taga för deles gifvit att chefen för ecklesiastikdepartementet grefve Hamilton instämmer i utskottets beslut. Hr ecklesiastikministern har nemligen på detta rum yttrat några ord rörande det utskott, som skulle behandla minv notion och om densamma afgifva sitt utlåande — ord, måhända något oförsigtiga, men alltför betydelsefulla för den sak jag nu förräktar, att jag ej skulle skynda att taga fasta på dem. Han har sagt, lägg märke till