Aftonbladet – 20 oktober 1860, sida 3

CE AA, APEPPEELAES UL ; ALLLSLIAR störtade ut ur det remnade fartyget och betäckte snart hela kusten. Sålunda förgick omkring en timma. Stormen saktades allt mera, och fartyget stod gudskelof ännu qvar;, Mörkret började falla på; jag blef stående, så länge jag kunde skymta passagerarne, det ena ögonblicket bekymrad, det nästa åter med godt hopp; ännu hade jag icke sett någon slöppa masten och falla öfver bord. Natten kom, och jag kunde icke se mera. Jag bad en tyst bön för dem i masten och dem derbemma; hela natten — och huru lång var icke denna natt! — tänkte jag på dem och tackade Herran, för det att det blef nästan alldeles stillt väder. Så snart dagen grydde, spejade jag åter efter ångaren, och. Gud ske lof, den låg ännu på samma ställe. utan att hafva sjunkit mera än på aftonen. Jag var öfvertygad om att alla i masterna voro räddade; men tyvärr var det ännu icke händelsen. Räddningsbåten hade tidigt på morgonen kommit från sin station till stället; men dess besättning ansåg hvarje försök för omöjligt. Tiden förgick till långt fram på förmiddagen; justitierådet Claud: använde alla: medel, både hotelser och löften, han lofvade hvar och en, som blef skadad, en runchg pension; försäkrade folket, att om -någon omkom under försöket, så skulle han sörja för dess efterlefvan:ie, erbjöd dem, som ville utgå. 100 rdr ur egen ficka, och hvar och:en som känner hans inflytande, karakter och förmögenhet vet, att han både ville och kunde hålla sitt löfte; men allt var förgäfves. Skeppsbyggmästaren Andersen från Lemvig skyndade till en i närheten liggande norsk brigg och kom genast tillbaka med styrmannen och några matroser, men då dessa sågo faran. förlorade de alla modet, med undantag af styrmannen. Andersen förklarade, att han ville gå med såsom förste man. Styrmannen lofvade taga rodret; en gammal engelsman, som var tillstädes, slöt sig till dem och medföljde de frivilliga: fiskaten Anders Pedersen Hav från Langerhuse, timmermannen Jens Eriksen Möller, fiskaren Anders Jensen Wrist och ännu en man, hvilkens namn jag icke minnes. Det var ett farligt vågstycke; den stora båten, som fordrar 8 åror och 10 mans besättning, måste göra försöket med 7 man. Norrmannen satt vid rodret. Det var en fruktansvärd syn. Visst tio gånger kastades båten tillbaka på stranden. Andersen; som rodde den ena föråran, kastades öfver bord, men blef lyckligtvis indragen igen; Jens E. Möller hade samma öde. Norrmannen styrde båten med ett lugn och en munterhet, som vore det en lusttur; igenom stormen hörde man hans rop: Blott raskt på, karlar!? ... Om igen, hon går nog! ... Der föll en öfver bord, in med honom igen! och visserligen må man säga att vår Herre är de modiges beskyddare. Båten kom omsider öfver bränningen till fartyget, mottagen af ett jublande röp af engelsmännen i masten. Aktermasten blef hastigt fri från sin lefvande börda, och derpå börjades räddningen från förmasten. Då så många passagerare som båten kuode rymma kommit i den, satte den af och nådde på ett ögonblick lånd. Då båten kom till land, hördes åter ett jublande hurra från fartyget. Första svårigheten var nu öfverstånden, och dess lyckliga utgång gaf mod att förnya försöket. Samma manskap, med undantag af sjunde mannen, gickjåter ut ibåten, deon a gång törstärkt med ogifta bröderna Lars Larsson och Niels Christian Larsson samt fiskaren Jacob Thomsen Agger. Färden till ångaren gick denna gång lättare, tack vare det första lyckliga försöket och tillökningen i manskap. Andersen satt denna gång i stäfven. Ångarens sista mast blef tömd, och båten ilade tillbaka. Då den nådde land, kantrade den; flera störtade i böljorna, och tyvär blefvo två personer, begge hörande till de skeppsbrutna, bortryckta af bränningen. Då alla händer voro sysselsatta med att rädda dem som störtat i hafvet, så aktade ännu ingen på den kantrade båten; då denne sedan blef upprest, låg den gamle engelsmannen under den med krossadt hufvud. Lars Larsson och Jacob Agger voro begge illa skadade, Engelsmännen, både besättning och passagerare, kommo nästan nakna i land. De hade tänkt sig möligheten af att kunna rädda sig genom simning och derföre bortkaståt öfverkläder och stöflor. Men i det ögonblick de skeppbrutna satte föten på land, var det som om hela nattens alla lidanden voro glömda. Räddade från ångaren blefvo 21 personer: kaptenen, andre och tredje styrmannen; 4 passagerare och 14 man af besättningen. Omkomna äro, sä vidt jag vet, 9: nemligen förste styrman; som förgicks vid båtens kantring, en passagerare, mr Sheridan Knowles, en fru, mrs Butterworth, gift: med en fabriksförvaltare i Petersburg, hennes barn Elisa, 2 år gammalt. en ogift dam och, så vidt jag vet, 4 man af besättningen samt uppasserskan Lovisa Björkman, svensk till födseln. Af dessa äro funna barnet, hvars lik dref i land sama dag, och uppasserskan. Jag har sett hafvet på olika tider och ofta varit vittne till dess verkningar på de strandade fartygen; men aldrig har jag sett en liknande förödelse. En sträcka af 1000 alnar var dagen efter strandningen betäckt med vrakstycken, och ibland dessa var det icke möjligt att finna ett helt exemplar af någonting. Allt var sönderbrutet i små bitar; först långt om länge fann jag en oskadad åra. I söndags eftermiddag blef barnet Elisa Butterworth begrafvet på Harboöre kyrkogård. Det var en gripande likbegängelse. Liket följdes af Kaptenen, passagerarne och matroserna till prestgården och fördes in i huset. Sedan vi sjungit en psalmvers, buro 4 matroser kistan till: kyrkogården. Besättning och . assagerare, prestens familj och flera af. bönlerna följde parvis. Efter jordfästningen bad I presten en kort bön för modren. som ännu icke var funnen, för fadren, som säkert i denna stund väntade att få omfamna sin hustra, samt slutade med en tacksägelse till den, söm frälst den lilla ffock, som nu stod vid barnets graf. Eburu ingen af de räddade förstod ett ord danska, bar jag aldrig sett så rörda ansigten; La RET IN SR 0 ss ÖR ra IV ARSA